I think this might just be my masterpiece
Jag hade nästan tappat hoppet om Quentin Tarantino. Death Proof var ärligt talat aldrig mer än halvrolig, och överglänstes rejält av Planet Terror. Det kändes som om Q hade kört fast i gamla spår: dialoger, dialoger, dialoger, och en actionsekvens mot slutet. Jag älskar Tarantino-dialoger, missförstå mig rätt, men i både Death Proof och delar av Kill Bill vol.2 så kändes de oinspirerade. Lite påfrestande och sökta.
Skönt då att Quentin verkar ha insett detta själv, och slagit till med sin bästa film någonsin.
Inglourious Basterds är så fruktansvärt raffinerat berättad, snyggt fotad och tonsatt på exakt rätt ställen att filmen blir en enda lång njutning. I två och en halvtimme bjuder Quentin in oss till en värld så filmisk att man vill börja gråta. Det är spännande, våldsamt och förbannat roligt. Dialogerna finns kvar, förstås, men de har förbättrats avsevärt och blivit precis så bra som i Reservoir Dogs eller för all del Jackie Brown. De driver handlingen framåt istället för att kännas som utfyllnad.
Min hjälte och absoluta favoritskådis Brad Pitt är förstås helt fantastisk. Mannens komiska talanger är, precis som i Burn After Reading, i fokus, och han får hela publiken att skratta högt vid ett flertal tillfällen. I övriga roller märks Christoph Waltz som "the jew hunter", och bli inte förvånade om han kniper en Oscarsnominering. Även Mélanie Laurent, Diane Kruger, Michael Fassbender och Quentins regissörspolare Eli Roth gör ett par minnesvärda insatser.
Jag var och såg filmen klockan halv sex en torsdag, och salongen var fullsatt. När filmen var slut började många att applådera (jag inkluderad). Detta är något som vanligtvis är reserverat till premiären av typ, Sagan om Ringen och Star Wars. Inte till en visning av den nya Tarantino-rullen klockan halv sex en torsdag.
Ett bevis så gott som något på att Q har fått in en riktig fullträff. Toppar the box office i USA, etta även i Sverige.
Inglourious Basterds är en helt fantastisk film ifrån början till slut, en uppvisning i allt som är bra med film och ett bevis för att Quentin Tarantino fortfarande är en av världens bästa regissörer. En solklar 10/10 och en het kandidat till årets bästa film.
When keeping it real... goes wrong
Alltså, det här kommer bli bra.
Jättebra.
Tommy Lee Jones! John Goodman! Peter Sarsgaard!
En hårdkokt snutberättelse ifrån den amerikanska södern!
Filmen i fråga heter In the Electric Mist, och släpptes nyligen direkt på DVD här i Sverige. Tittar du noga när du åker spårvagn kan du nog få se en och annan poster sitta uppe utanför videobutiker.
Grejen med direkt till dvd-rullar är att man, faktiskt, ofta hittar riktiga guldkorn. Jo, jag hatar ordet guldkorn. Har hatat det sen det introducerades för mig i femte klass. Då skulle vi varje dag skriva om ett guldkorn. Dagens guldkorn.
Uhh.
Nåja. Man kan iallafall ofta hitta riktigt bra filmer i direkt till dvd-träsket. Häromdagen såg jag tillexempel Fanboys. Den var väl ingen höjdare, men den var skön. Genom åren har också så bra filmer som In Bruges, I heart Huckabees och, faktiskt, självaste Donnie Darko missat de svenska biograferna.
Därför hade jag ganska höga förhoppningar om In the Electric Mist. De tre huvudrollsinnehavarna Jones, Goodman och Sarsgaard ligger mig alla varm om hjärtat. Speciellt Goodman finner jag vara en grymt underskattad aktör som verkligen skulle behöva lite vettigare roller.
Men.
Det finns alltid ett men.
Jag antar att ni gissat det vid det här laget: In the Electric Mist sög ganska hårt. Nåt gick fel helt enkelt. Skådisarna ser trötta ut, historien hade kanske kunnat vara intressant men slarvas bort. Spänningsuppbyggnad är något som man i den här rullen aldrig har hört talas om.
Tråkigt. Det är, ja, tråkigt.
Jättebra.
Tommy Lee Jones! John Goodman! Peter Sarsgaard!
En hårdkokt snutberättelse ifrån den amerikanska södern!
Filmen i fråga heter In the Electric Mist, och släpptes nyligen direkt på DVD här i Sverige. Tittar du noga när du åker spårvagn kan du nog få se en och annan poster sitta uppe utanför videobutiker.
Grejen med direkt till dvd-rullar är att man, faktiskt, ofta hittar riktiga guldkorn. Jo, jag hatar ordet guldkorn. Har hatat det sen det introducerades för mig i femte klass. Då skulle vi varje dag skriva om ett guldkorn. Dagens guldkorn.
Uhh.
Nåja. Man kan iallafall ofta hitta riktigt bra filmer i direkt till dvd-träsket. Häromdagen såg jag tillexempel Fanboys. Den var väl ingen höjdare, men den var skön. Genom åren har också så bra filmer som In Bruges, I heart Huckabees och, faktiskt, självaste Donnie Darko missat de svenska biograferna.
Därför hade jag ganska höga förhoppningar om In the Electric Mist. De tre huvudrollsinnehavarna Jones, Goodman och Sarsgaard ligger mig alla varm om hjärtat. Speciellt Goodman finner jag vara en grymt underskattad aktör som verkligen skulle behöva lite vettigare roller.
Men.
Det finns alltid ett men.
Jag antar att ni gissat det vid det här laget: In the Electric Mist sög ganska hårt. Nåt gick fel helt enkelt. Skådisarna ser trötta ut, historien hade kanske kunnat vara intressant men slarvas bort. Spänningsuppbyggnad är något som man i den här rullen aldrig har hört talas om.
Tråkigt. Det är, ja, tråkigt.
And a heavy bass line is my kind of silence
Mina vänner, det här kan vara världens fetaste låt just nu. Ja, denna, Run this town och Make her say då. Förstås.
Dizzee Rascal är en jävligt underhållande herre. Underfundig, rolig och en mästare på jävligt störda beats.
Detta är Bonkers.
Dizzee Rascal är en jävligt underhållande herre. Underfundig, rolig och en mästare på jävligt störda beats.
Detta är Bonkers.
Jigga & mr West gör det igen
The Blueprint är förmodligen ett av världens bästa hiphopalbum. Shawn "Jay-Z" Carter's rapp har aldrig varit tyngre, och produktionen ifrån framförallt Kanye West är idag snudd på legendarisk. Soul-samplingar, fyndiga texter och ett oförglömligt gästspel ifrån Eminem gör The Blueprint till en snudd på perfekt skiva.
Jay gjorde som bekant en uppföljare, fyndigt nog döpt till The Blueprint 2. Det var en schysst platta, men inte alls så stilbildande som nummer 1. Efter det kom som bekant finfina "avslutningen" The Black Album, hyfsade "comebacken" Kingdom Come, samt det riktigt tunga konceptalbumet "American Gangster" ut ifrån ROC-fabriken.
I år är det återigen dags för en ny Jay-skiva. Och ja, det är The Blueprint 3.
Majoriteten av låtarna är Kanye-producerade. Övriga producenter i stallet är tillexempel Timbaland, Neptunes och Swizz Beats.
Hitills har vi fått höra den helt fantastiska Death of Autotune.
När jag igår satt och scannade nätet efter saker jag missat under min resa, hittade jag ännu en singel: Run this town. Producent? Kanye. Medverande? Jay, Rihanna & Kanye.
Är den helt fantastisk? Ja.
Är videon helt sjukt cool? Ja.
Kommer The Blueprint 3 vara ett helt fantastiskt album? Det verkar onekligen som det.
När släpps det? 11 september. På dagen 8 år efter Blueprint nummer 1.
Hype. Hype. Hype.
/Max
Jay gjorde som bekant en uppföljare, fyndigt nog döpt till The Blueprint 2. Det var en schysst platta, men inte alls så stilbildande som nummer 1. Efter det kom som bekant finfina "avslutningen" The Black Album, hyfsade "comebacken" Kingdom Come, samt det riktigt tunga konceptalbumet "American Gangster" ut ifrån ROC-fabriken.
I år är det återigen dags för en ny Jay-skiva. Och ja, det är The Blueprint 3.
Majoriteten av låtarna är Kanye-producerade. Övriga producenter i stallet är tillexempel Timbaland, Neptunes och Swizz Beats.
Hitills har vi fått höra den helt fantastiska Death of Autotune.
När jag igår satt och scannade nätet efter saker jag missat under min resa, hittade jag ännu en singel: Run this town. Producent? Kanye. Medverande? Jay, Rihanna & Kanye.
Är den helt fantastisk? Ja.
Är videon helt sjukt cool? Ja.
Kommer The Blueprint 3 vara ett helt fantastiskt album? Det verkar onekligen som det.
När släpps det? 11 september. På dagen 8 år efter Blueprint nummer 1.
Hype. Hype. Hype.
/Max
This is the new shit
Så då sitter man här.
Den här bloggen kommer att handla om allt som är viktigt.
Klockan är fem minuter i ett en lördagskväll. Är lite salongsberusad på "Dooleys" och Budweiser. Vilket tillfälle passar då egentligen bättre för att skriva premiärinlägget för nypremiären av min blogg?
Jodå. Jag hade en blogg en gång. Spaceranger, hette den. Jag minns att jag skrev om Fresh Prince, chicklitt, fyllor och Inside Man. Det känns som väldigt längesedan. Jättemånga år sedan.
Egentligen var det väl högst två.
Men mycket har förändrats.
Jag sätter på "Make her say" med Kid Cudi, Kanye och Common ännu en gång.
Jag kollar på bilder av en flicka som en gång gillade mig. Jag gillar henne nu, men det har hon ingen aning om.
Jag bestämmer mig för att starta en blogg.
Seriös ska den vara.
Eller, seriös. Den ska inte vara seriös, men den ska bestå av relativt intressanta inlägg. Inte bara en massa bullshit. Liksom, vem fan bryr sig ifall Adam, 19 år, idag åt lunch med sin mamma?
Den här bloggen kommer inte att handla om det.
Den här bloggen kommer att handla om allt som är viktigt.
FILM.
ÖL.
HIPHOP.
Ungefär så.
Igår kom jag hem ifrån en tre veckor lång tåglugg genom Europa. Det var fantastiskt. Fruktansvärt påfrestande på många sätt, men helhetsintrycket: fåckin great man. Jag har skrattat, druckit, läst chicklitt och sett Europa tillsammans med ett par fantastiskt fina människor som jag saknar redan.
Jag sätter på Make her say ännu en gång.
Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag startar bloggen, men jag vet att jag har ambitioner. Det hade onekligen varit kul att göra något kul, nåt som var på riktigt, men ändå på låtsas. Kanske är det bara de fåtalet budweiser som jag drack som talar.
Det var i vilket fall som helst en trevlig kväll.
Det man kan dra som slutsats av detta är att jag vill hälsa er välkomna till min nya blogg, som jag har för avsikt att uppdatera varje dag och hålla "levande". You heard me.
Catch you on the flipside.
/Max
Keep hustlin
Testin, 1, 2, 3
