Dagen jag väntat så länge på är äntligen här! Eller ja, tekniskt sett tog den slut för 52 minuter sedan när detta skrivs. Men ni fattar ju poängen!
Jag har Voddler! Äntligen, äntligen, äntligen!
Vet ni vad det bästa är? Voddler är helt underbart! Reklamen är inte så farlig och filmerna visas i hög kvalitet och i princip laggfritt!
Jag har inlett tjänsten med att se två riktiga kvalitetsfilmer, nämligen Edison och She's the Man. Båda har jag velat se ganska länge.
Edison har inga mindre än Justin Timberlake, LL Cool J, Mogge Freeman och Kevin Spacey i huvudrollerna. Jag anser att Justin är en kapabel aktör: inte minst i Alpha Dog briljerar han stort. Här är han ganska stel, men jag måste ändå säga att jag tyckte han gjorde en skön insats. LL är som vanligt hur jävla cool som helst och Kevin och Mogge gör stabila insatser som väntat.
Filmen blev riktigt sågad då den kom, men jag måste säga att jag tyckte att den var skön! Underhållande och från och till ganska spännande. Knappast något jag kommer reflektera över i veckor framöver, men en sevärd film om man gillar skådespelarna och thrillers.
3/5
Sedan blev det High School-rullen She's the Man, som bygger på Shakespeare's gamla publikdragare Trettondagsafton. I huvudrollerna ser vi Amanda Bynes och Channing Tatum. Jag diggar verkligen Tatum efter hans framträdande i A Guide to Recognizing Your Saints, även här är han riktigt skön! Måste också säga att Amanda Bynes, förutom att vara en riktig hottie, faktiskt gör ett bra insats i huvudrollen. När filmen sedan förgylls av birollsspel ifrån Vinnie Jones och, framförallt, David "Tobias Fünke" Cross är det svårt att klaga! Cross är verkligen heeelt fantastisk och jag skrattar högt bara han visar sig!
David Cross och Bynes (som man)
Överlag en riktigt skön rulle som rekommenderas till fans av genren.
3/5
Såatte, bli inte förvånade om Voddler är framtiden!
Vissa dagar är inte inspirationen på topp. Idag är en sådan dag. Alltså blir det varken en lista, en recension av något eller allmäna festligheter på Hustle & Flow idag. Istället tänkte jag blogga om något så traditionellt som händelser som inträffat i mitt liv på sistone.
Fast å andra sidan, nu när jag tänker efter, så är jag inte så sugen på det heller. Vi kan väl sammanfatta det hela med sällskapsspel, Miller-time, jogga bakis och titta på filmer med Ryan Reynolds i huvudrollen.
Idag var jag dessutom på "gruppcoachning" på arbetsförmedlingen. En ganska underlig men ändå rätt givande (på nå' jävla vänster) upplevelse.
Nästa måndag blir det Minifilmfestival i Frölunda Kulturhus, där El Hombre Lampara är en av de deltagande filmerna. Rekommenderas!
Jag har också utvecklat en lätt besatthet vid denna fantastiska låt! Heeelt underbar!
Se'n är det rätt gött att gå i Slottsskogen och lyssna på The Plan och annat höstigt och låtsas att man är i New York. Eller faktiskt acceptera att man är i Slottsskogen och ändå tycka att det känns rätt gött.
Jag ber om ursäkt för detta lätt ofokuserade inlägg och lovar att återkomma med det tunga artilleriet imorgon (eller nå'n annan dag).
Idag så tänkte jag att vi gör en lista. För vad är väl egentligen bättre än en lista?
Topp 5: Överskattade saker (i allmänhet)
5. Mammas nya kille (radioprogram)
Nej, alltså, det är inte kul.
4. Annika Norlin
"Katten fick fyra fina ungar
Tre av dom dog och den fjärde heter Sam"
"Jag såg Kjell Höglund, jag önskar jag var han
Jag gick dit ensam"
Eller som Straight Guys hade sagt: Melodramatisk skitmusik, all denna låtsasclever förortstragik.
3. Sean Penns insats i Milk
Egeentligen har jag inget emot Sean Penn. Filmerna han regisserat är helt fantastiska. I U-Turn, The Game, Tolken och I am Sam är han riktigt bra.
Men.
Hur i helvete kunde Sean vinna en Oscar för sin insats i Milk!? När han tävlade mot Mickey Rourke! Frank Langella! Brad Pitt! Blir fortfarande arg bara jag tänker på det.
2. Meryl Streep (i största allmänhet)
"Världens bästa skådespelerska" skulle nog många säga. "Fruktansvärt enerverande" skulle nog jag säga.
... och slutligen:
1. The Simpsons
Är man som jag, ganska nördig och med en stor passion för komediserier, så förväntas man älska The Simpsons. Det är smockfullt av referenser över hela internet, i litteratur som jag gillar, fan överallt. JAG FÖRSTÅR INTE. VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA KUL!? Okej, de är gula (90-talsångest). Okej, de ramlar och slår sig. Se'n är det inte så jävla mycket mer. Simpsons är det mest överskattade som finns på denna jord.
Upptäckte av en slump att allas vår hjälte Hugh Jackman fyller hela 41 år idag. Lustigt nog så såg jag ovetandes om detta på den första X-Men-rullen förut idag! Mitt undermedvetande visste alltså att det var läge att fira!
Hugh Jackmans namn stod som bekant på min studentmössa, så att jag beundrar mannen är knappast en hemlighet. Hugh har en karisma och coolhet som är omöjlig att lära sig: den är något man helt enkelt föds med.
Att fortfarande vara trovärdig som världens hårdaste snubbe, Wolverine, efter att ha utfört ett sång och dans-nummer utan dess like på Oscarsgalan är bara det en smärre bedrift.
Detta är Hugh Jackmans fem bästa filmer:
5. X-Men Origins: Wolverine
Jag är löjligt svag för X-Men-rullarna och Wolverine var allt jag hoppats på: En helkul actionrulle utan några hämningar.
4. X-Men 2
I X-Men 2 lyckades regissören Bryan Singer att överträffa ettan och göra en snudd på fantastisk superhjältefilm där Hugh briljerar.
3. Australia
Episk Australien-western av Baz Luhrman där det räcker att Hugh visar sig för att man ska få lite gåshud.
2. The Prestige
I The Prestige visade Hugh att han är mer än bara en cool snubbe: Han är också en grym skådis som med råge spelar ut Christian Bale.
1. The Fountain
Hughs insats i Fountain kan vara den bästa skådespelarinsatsen någonsin efter någon av Brads roller (såklart). Helt seriöst, Hugh i The Fountain är en snudd på religiös upplevelse.
Andra bra Jackman-rullar är såklart första X-Men, X-Men III, Swordfish och Deception. Gillar man Hugh är dessutom Kate & Leopold, Van Helsing och Trogen tjur sökes sevärda.
Fira med att se Hugh's redan legendariska Oscars-nummer:
Ja, alltså, det finns ju fler bloggar än min på internet. Så jag tänkte att jag lite käckt redogör för vilka som jag tycker är bäst. Eller, ja, bäst, de som jag följer helt enkelt. Det kanske finns bättre, vad vet jag? Ehe. Iaf.
Kändisskvaller med en ironisk nördtouch. Ungefär så bra som det kan bli. Angående David Letterman-skandalen:
"Haha, what a loser! He’s so p-whipped! People laugh at me because I’ve never had sex or kissed a girl or talked to a girl, but suddenly my crushing loneliness doesn’t look so bad! Oh … wait. No. No it still does"
Syrran och Emilia är båda två språkligt begåvade unga kvinnor som ofta får till riktigt klatschiga blogginlägg. Givet stopp på blogg-turen.
Rebecca om de gamla grekerna: "Familjeförhållanden värre än Josef Fritzls barns"
Emilia om Polen: "Utöver tvillingarnas påtagliga festlighet på det tragikomiska planet är tenderar dock Polen att alltmer verka som ett enda stort statsvetenskapligt mörker"
En av de roligaste på internet. Simon om programmet Go' Kväll:
"Programmet gick ut på att Anna Book skulle ha en fiktionär middagsbjudning med fyra hittepågäster där Joachim Vogel (en man så menlös att han inte ens har en egen wikipediasida) programledde och Sarah Dawn Finer "underhöll". Det var prime time TV helt enkelt"
Förutom det kanske bästa bloggnamnet ever så bjuder billionaireboyclubs på klart festlig läsning.
Emmy träffar en man som frågar vilket land hon kommer ifrån:
"Jag blev lite till mig, fnittrade och svarade "Belgien", och fortsatte med att berätta att jag hade bott i Sverige i sju år och att jag tyckte att "det var ett jättefint land" Man bah LOL"
"Innan showen så skalade jag bananen för att sedan äta upp den, men precis när jag ska ta en tugga så går bananen mitt itu, längst ner på skaftet och faller pladask i marken. Så himla himla snopet! Jag blev verkligen besviken. Hade verkligen velat ha den där bananens energi"
Nu har jag nog missat nå't men det var ett par favoriter iallafall!
Det finns mycket här i livet som jag gillar. Ja, det finns mycket som jag älskar till och med.
Men få saker älskar jag så mycket som Entourage = det bästa som hänt tv-serierna sedan tv-serien uppfanns. För var annars kan jag få uppleva en smak av livet som jag själv vill leva mer än något annat? Var annars kan jag för en stund få känslan av att själv bo och arbeta i hjärtat av Hollywood? Entourage är, ja, helt jävla fantastiskt. Nästan lite för bra. För när man väl sett Entourage ter sig andra serier som löjliga, ty inget känns så äkta som detta.
I somras så rullade som bekant den sjätte säsongen igång, och nu i söndags kunde man i USA bevittna det avslutande avsnittet av denna säsong. Är man lite kreativ går detta även att lösa i Sverige.
Säsong 6 är bra, såklart. Helt underbar. Det är Entourage, så det klart att det är fantastiskt.
Men det är också den svagaste säsongen av serien hitills.
Femte säsongen avslutades som bekant legendariskt i och med Martin Scorseses erbjudande om att filma med Vince. Tråkigt nog struntar man nästan helt i detta i säsong 6: visst pratas det om Scorsese-rullen, men vi får icke se något utdrag ur den (som man vanligtvis brukar få göra med Vince's filmprojekt), och Scorsese gör inte något mer gästspel. Vi får inte heller speciellt mycket input i Vince's nya projekt, en film om Enzo Ferrari. Det känns lite som att vi blir snuvade på allt gött rörande Vince's comeback efter allt slit i femte säsongen.
Istället blir det allt för mycket om E och hans förbannade privatliv och dejtande. Jag hade svårt för E till en början, men lärde mig ganska snabbt att acceptera honom. I säsong 6 blir det dock för mycket och jag får återigen svårt för den irländska ginger-dvärgen.
Så, för lite Vince och film och för mycket E's kärleksliv.
Ett par saker är i alla fall väldigt roliga med sjätte säsongen: Man har lagt mer fokus på Drama och, för en gångs skull, Turtle. Greppet att utforska Turtle mer fungerar utmärkt (precis som det gjorde i Saigon-episoderna). Sedan så är Ari förstås alltid Ari, och relationen till Lloyd ställs på svåra prov med underhållande resultat. Ari's kollega Andrew Klein tar måhända lite väl mycket plats, även fast han är rätt skön när han används rätt.
Kändisar då? Jorå, det är tätt som vanligt. 50 Cent, Marky Mark, Frank Darabont med flera dyker upp som sig själva. Peter Stormare är också med som nitisk säkerhetskille och vi får återse Malcolm McDowell som Ari's gamla fiende Terence.
Det bästa avsnittet på hela säsongen var finalen: Här har det blivit rejäl skärpning och avsnittet är verkligen minnesvärt. Inte minst Matt Damon är faktiskt jävligt rolig i rollen som överdrivet nitisk version av sig själv. Ari's "gevärseskapad" (ni som sett förstår) var dessutom bland det bästa jag sett!
Så, på det stora hela: På många sätt en säsong innehållandes en hel del besvikelser, men det är ju ändå Entourage. Så det är fortfarande bäst i världen.
... en karriär inom blabla kändisgrej. Då är du ovanlig, de flesta drömmer om blabla ett vanligt liv och blabla.
Ungefär så går en reklam som rullar på Spotify just nu. De flesta drömmer om ett "helt vanligt liv" osv. Jamen då är jag tydligen förjävla ovanlig. Vem drömmer inte om något mer? Jag kan inte och kommer nog aldrig förstå människor som inte drömmer sig bort.
Jag menar inte att dessa är dåliga människor. Verkligen inte. Jag kan bara inte förstå.
Visst, något "helt vanligt" skulle jag också vara nöjd med. Något helt okej jobb och sådär. Men jag skulle fortfarande drömma mig bort till något annat.
Därmed inte sagt att jag är speciellt missnöjd med tillvaron just nu. Jag tycker det är rätt gött att sätta mig på en buss till Mölndal och låta Broder Daniels episka gitarrsvepningar ackompanjera den mörka Göteborgskvällen på färden ut till en såkallad spritfest.
Jag tycker också om att tänka på vad jag skulle säga om jag vann en Oscar. Jag tycker om att tänka på vad jag skulle sjunga om jag var med i Idol. Jag tycker om att tänka på vad jag skulle säga om jag var med i Idol-juryn, fan. Jag tycker om att tänka på hur det är att glida fram i en limousin på Sunset Boulevard påväg till premiären av sin nya storfilm. Jag gillar helt enkelt att drömma mig bort.
Detta kan kanske vara mitt mest seriösa (nåja) inlägg hitills. Jag blev bara väldigt oförstående av den där Spotify-reklamen. För ärligt talat, vem drömmer inte?
Artisten som finns representerad flest gånger på listan är Kanye West, som finns med antingen som huvudartist eller featuring hela 14 gånger. Andra som finns med flera gånger är Jay-Z (5), Regina Spektor (5), Eminem (5), Lil Wayne (4), Kid Cudi (4), Håkan Hellström (4), Outkast (4), The Killers (3), Justin Timberlake (3), John Legend (2), T.I. (2), Lily Allen (2) och Johnny Cash (2). Lustigt nog är också den egentligen rätt kassa Fat Joe med två gånger som featuring-artist.
20% av låtarna har en kvinnlig huvudperson alternativt featuring.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för denna hemska försening. Det var meningen att förstaplatsen skulle avslöjas i fredags, så blev tyvärr icke fallet. Detta på grund av att jag inte riktigt hann. Igår var jag sedan rejält seg efter att ha närvarat på en spritfest, denna legendariska Mölndalsuppfinning. Nåja. Här kommer den så äntligen, decenniets bästa låt:
Kanye West - Heartless
Självklart blir det Kanye som kniper förstaplatsen. Något annat hade väl egentligen inte varit möjligt. I fallet Heartless så har vi en på alla sätt perfekt låt: Beat, refräng, verser, allt blir en knäckande helhet och en pop/hiphop-hybrid av sällan skådat slag.
Det finns en anledning till att jag spelat in en hel del covers på Heartless. Den är helt enkelt... Bäst. Även texten är jäkligt bra, faktiskt så har Kanye där fått hjälp av en annan topp-10kille: Kid Cudi.
In the night I hear 'em talk, The coldest story ever told
Kanye är det största musikaliska geni världen någonsin skådat och Heartless är hans kanske bästa låt. Där ser man!
Det roliga är dock inte slut riktigt än. Jag har faktiskt följt Strages exempel fullt ut och gjort en lista över decenniets 100 bästa låtar. Det är sant! Hela listan avslöjas ikväll eller imorgon (vågar inte lova för mycket).
Och ja. Den finns på Spotify. Hype it up!
Såhär ser nu iallafall topp10 ut:
1. Kanye West - Heartless
2. Outkast - Roses
3. Regina Spektor - Samson
4. Kid Cudi - Solo Dolo (nightmare)
5. Eminem - Stan (feat. Dido)
6. Lupe Fiasco - The Instrumental (feat. Jonah Matranga)
Temavecka: Decenniets bästa låtar (idag: Plats 2 och 1)
Hann igår inte skriva något inlägg, då det blev lite oväntat partande! Idag så avslöjas därmed både andra och förstaplaceringen på listan över decenniets bästa låtar.
Plats 2:
Outkast - Roses
När jag första gången hörde Roses tryckte jag på repeat om och om igen endast för att få höra det fantastiska pianointrot. Sätter tonen perfekt till en låt som har soul, hiphop och lite allt möjligt... Outkast är helt fantastiska och i Roses finns allt som gör dem så bra.
She's the reason for the word bitch
Speakerboxxx/The Love Below är för övrigt en av världens bästa skivor.
