Jag är en ganska känslig kille, ett arv ifrån en familj av känsliga individer. Detta gäller både IRL och när det kommer till media. Jag bröt tillexempel ihop helt när Magnus Uggla framförde sin version av Jag och min far i TV4-programmet Så mycket bättre i höstas. Till saken hör att jag då var ganska (väldigt) bakfull, vilket brukar fucka med hormonerna.

 

Iallafall! Få filmer får mig så känslosam som Sagan om Ringen. Den första filmen är den jag sett flest gånger, och jag tillägnar därför denna lista till enbart denna film. Vi snackar såklart

 

 

(scener eller ögonblick som får mig att tear up/rysa varje gång) (hade kunnat göra topp 10, men för emotionellt just nu)

 

 

 

5. Gandalf anländer till Fylke

 

 

4. Boromir och Aragorn tar farväl

 

 

Aragorn: I do not know what strength is in my blood, but I swear to you I will not let the White City fall, nor our people fail. 
Boromir: Our people, our people. I would have followed you, my brother... my captain... my king. 
Aragorn: Be at peace, Son of Gondor.

 

3. Gammal Bilbo, full av ånger

 

 

2. Gandalf och Frodo snackar i Moria

 

Frodo: I wish the ring had never come to me. I wish none of this had happened.

Gandalf: So do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given to us. There are other forces at work in this world Frodo, besides the will of evil. Bilbo was meant to find the Ring. In which case, you were also meant to have it. And that is an encouraging thought.

 

1. Gandalf dör/Borormir är en good guy

 

Hela delen där Gandalf dör (han kommer ju tillbaka sen, men ändå) är så jävla briljant filmskapande, men den kanske mest känslosamma delen av allt är när de kommer ut ifrån Moria, helt förstörda, och Boromir (som man är lite osäker på) står upp mot den något pragmatiske Aragorn.