Året är 1995, jag och min far går på bio. Filmen i fråga är datoranimerad, om leksaker, och är typ det häftigaste jag någonsin sett. Efter bion käkar vi på McDonald's.

15 år senare har jag sett Toy Story långt många fler gånger än vad jag kan komma ihåg. Jag kan filmens dialog (på svenska då) utantill, jag har haft leksakerna, ätit på Pizza Planet, fotat mig själv med Buzz Lightyear, spelat tvspelet och älskat varje sekund av en fantastisk film. Och idag, den 24e april 2010, fick jag se om filmen på bio för första gången. Nu med 3D-brillor och engelska röster.

Det fina är att filmen står sig minst lika bra idag. Berättelsen om cowboyen Woody och rymdjägaren Buzz Lightyear innehåller så mycket känslor, värme och humor att jag blir helt överväldigad. Som när Buzz Lightyear inser sin egen obetydlighet i världen, som när Woody får se sig utbytt, som när den omaka duon till slut accepterar varandra. Tom Hanks gör Woody till en skön och sarkastisk men snäll och omtänksam snubbe, Tim Allen har aldrig varit bättre som Buzz. Får också passa på att ge en eloge till hjälten Björn Skifs som dubbade Woody på svenska back in the days.

Och imorn blir det tvåan! HELL yeah liksom.

Inte nog med att hon tog hem Melodifestivalen. Nu släpper hon en skiva, som jag inte tänker lyssna på, men som jag ändå inte undgått att, eh, lyssna på...

2 sekunder in i Barcelona Blues så inträffar det mest pinsamma jag hört i svensk musik på många år. Tant-Anna Bergendahl gör det igen och lyckas vara den raka motsatsen till swagger.

Någon som däremot är typ, definitionen av swagger är fortfarande Lady Gaga.

Och Kanye jobbar på med den nya skivan, Good ass job. Den kommer knäcka!

Alla älskar vi ju Håkan, den enda riktiga stjärna vi har i det här landet. Håkan är liksom larger than life på ett sätt som annars bara är förunnat lirare som Bruce Springsteen, Dylan eller varför inte Kanye.

Folk som känner mig vet såklart att jag älskar Håkan. Jag älskar också hiphop. Det roliga är då att Håkan inte är helt främmande för denna musikgenre - vem minns inte det magiska ögonblicket i Söndagsparty när han rappade en gammal Snoop Dogg-dänga?

Vilken är då Veckans mest underskattade låt?

Jo, det har såklart med Håkan och hiphop att göra.

Håkans röst kompletterar Dogges lustiga rapp på ett väldigt fint sätt, låten känns mysig, sympatisk och välmenande. Jag gillar den, helt klart.

Alltså, jag måste säga att jag gillar Petter som fan. Har alltid gjort. Visst har han gjort en hel del löjlig skit, men han lyckas alltid komma undan med hedern i behåll och göra riktigt jävla skön svensk hiphop (vilket inte alltid är det lättaste). Att han sedan inte räds att arbeta ihop med fantastiska människor såsom Thomas Rusiak, Veronica Maggio, Mange och (inte minst) Kihlen gör inte saken sämre.

På hans senaste platta, En räddare i nöden, samplar han soul som om han var Kanye för 5 år sedan. Kanske inte lika snyggt, inte lika fyndigt, men likväl förbannat bra.

Dessutom är den här 50 Cent-pastischen jävligt nice:

Skönaste låten på skivan än så länge?

Smurfrösten som sedan vackert mynnar ut i Veronicas (helt underbara) riktiga röst, Petters rapp full av känsla, riktigt fin produktion.

Kommer nog fortsätta lyssna på skivan ett tag, ty den är faktiskt riktigt bra och knappast ett av P's snedsteg.