Ljudet av åska, del 1

Regnet öste ner över Göteborg, och Frank Lapidus ångrade redan att han hade tackat ja. Vad skulle han där att göra? Köra bil i en timme, kallprat med föräldrarna i tre timmar. Frågan var ifall han skulle sova över eller inte. Det fanns både för och nackdelar. Han skulle kunna supa sig dyngrak för att göra kvällen mera uthärdlig, men han skulle då vara tvungen att stå ut med familjen nästkommande morgon också. Med ett dunkande huvud till på köpet. Nåja, det fick bli ett senare problem. Han tog med sig fickpluntan för säkerhets skull.

Efter den korta promenaden ifrån kontoret till bilen, var Frank genomblöt. Värre höst hade han nog aldrig varit med om. Regn, blåst, arktisk kyla. Han hade flera gånger tänkt att stormen var på väg. Den borde komma när som helst. Skulle han ringa till föräldrarna och ställa in? Skylla på vädret? Nej, han hade ju lovat. Frank var många saker, men lögnare var inte en av dem. Det var bara att bita ihop, glömma allt som varit och försöka ha det trevligt en liten stund. Låtsas att allt var som det skulle. Olivia skulle också komma, med sin nya kille. Han verkade inte ha mycket till övers för Frank, men vem vet vad Olivia hade berättat för honom?

Frank hade nyligen installerat en CD-spelare i bilen. Det var han glad över nu, för radiokanalerna verkade helt döda. Han bläddrade igenom de tiotal skivor som han hade i handskfacket, och fastnade vid ett svartvitt omslag föreställande en härjad man. The Best of Johnny Cash. Han hade fått den av Olivia i julklapp för tre år sedan. Helt okej, tyckte Frank.

”Until things look brighter, I’m the man in black” sjöng Johnny när Frank nådde motorvägen. Det var knappt att han såg vägen framför sig. Han vågade inte köra i mer än 70, det skulle fan ta evigheter att komma fram. Suck. Kanske skulle ta och köra på Johnnys stil, bara klä sig i svart. Livet är trots allt inte så jävla muntert, tänkte Frank. Nåja. Han hade i alla fall jobb och någonstans att bo. Det finns alltid de som har det värre, som hans pappa brukade säga.

Vid Fjärås så saktade Frank ner. Han hade kört på en älg här en gång. Johnny sjöng nu på någon riktigt dyster låt och regnet verkade inte minska, snarare tvärtom. Nej, nu blev det lite väl jobbigt. Frank provade att sätta på radion istället. Han bläddrade men det verkade dött överallt. Typiskt. Han svängde av mot Åsa och lyssnade till bruset ifrån frekvens 98,20.

Vad var det där? Någon som pratar? Kanske hade de börjat sända igen. Frank höjde volymen, men det verkade fortfarande bara vara brus. Eller? Någonting hördes där, väldigt svagt. En mässande röst. Vad sa han? Var det ens svenska? Jo, det var det nog. Plötsligt hördes det tydligare, någonstans vid Sätinges bullhållplats.

”3. 7. 14. 15. 22. 41” sa den mässande rösten långsamt. Sedan blev det tyst i någon minut, därefter upprepades siffrorna igen. Vad var det här för skit? tänkte Frank. Något satans religiöst hokuspokus. Lika bra att fortsätta med Johnny Cash. Det var trots allt inte långt kvar tills han var framme nu.

Fortsättning följer