Årets hittills bästa låtar:

Jag mår illa, vill spy, gråta och vet samtidigt inte någonting om hur fan jag ska reagera. Lägga in en Norgeflagga i min facebook-profil, göra ett argt twitterinlägg, prata om hur hemskt det är och så vidare. Allt känns ovärdigt och löjligt. Är man ens berättigad att yttra sig? Kan man ens greppa detta? JA, självklart händer hemska saker varje dag (Fredrik Virtanen och Cissi Wallin yttrar sig "intelligent" om detta på twitter), men är det så jävla konstigt att det känns extra nu?

Livet deluxe av Jens Lapidus

 

 

Jag älskar Jens Lapidus. Både Snabba Cash, Aldrig fucka upp och Gängkrig 145 är enligt mig jävligt, jävligt bra. Speciellt då Snabba Cash, som verkligen är bland de fetaste läsupplevelserna i mitt liv.

 

Enligt Lapidus själv är Livet deluxe den avslutande delen i berättelsen om Jorge, JW, Mahmud, Radovan och resten av gänget. Det känns såklart tråkigt. Samtidigt, visst. Man kan väl inte köra på i samma stil för alltid.

 

För visst är det samma stil som gäller även här. Tre huvudkaraktärer: Martin Hägerström, känd ifrån Gängkrig 145. Martin är en polis som går undercover för att sätta dit JW. Sedan har vi Natalie, dotter till juggebossen Radovan. Och, till min stora glädje, Jorge! J-boy, Jorgelito, Jorge Royale, Rymmarn… Allas favoritlatino ifrån Snabba Cash återvänder äntligen, efter sin korta cameo i Aldrig fucka upp. Inte helt oväntat är det hans del som är överlägset bäst i Livet deluxe.

 

Inte för att det är något fel på de andra. Man kan dock fråga sig ifall Lapidus blivit lite smått PK: Hägerström är bög, Natalie är bokseriens första kvinnliga huvudperson. Framförallt Natalie tycker jag är en riktigt cool karaktär. Att ha med en polis som en av huvudpersonerna, Hägerström, kan stundtals kännas lite sådär: jag föredrar skildringen av de på andra sidan lagen. Dock är hans undercoveruppdrag och relation till JW väldigt spännande.

 

JW, ja. Gestaltad av Kinnaman i Snabba Cash the movie. En av huvudrollerna i bok nummer ett. Här finns han med mest i bakgrunden – han är en av bokens absolut viktigaste karaktärer, men samtidigt får man aldrig följa berättelsen ur hans perspektiv. Det är lite synd, för alla som läst Snabba Cash vet att han är en väldigt intressant och skön lirare som man inte kan låta bli att älska. Ändå kul att återse honom. Vi får även återse Mahmud, sjukt skön kille ifrån Gängkrig och Aldrig fucka upp. Här är han en av Jorges tightaste polare och har en ganska stor roll.

 

Boken har vissa brister. Ibland blir det överdrivet mycket tjöt om pengatvätt. Det är intressant, men blir lite för mycket. Lapidus refererar också två gånger till sina egna verk (Hägerström går på bio och ser en trailer för Snabba Cash 2…). Det är rätt töntigt, och passar man sig inte noga kan man ha en ”Julia Roberts i Oceans 12”-situation…

 

Men det är ändå förbannat bra. Spännande, välskrivet, grymma karaktärer och en tät story. Speciellt bokens sista 100 sidor är så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

 

Jag hoppas ändå att J-lassen (Jorge använder ”Lasse” istället för ”Svenne”, väldigt roligt) återvänder till den här världen och dessa karaktärer någon mer gång, även om han kanske behöver en liten paus nu. Livet deluxe belönas med fyra starka Jorges utav fem möjliga.

 

Bästa karaktär: Jorge

Minnesvärt ögonblick: Jorges flykt över taken…

 

 

Mystic River (Rött regn) av Dennis Lehane

 

Ok, lite kortare om denna: Tragisk men spännande dramathriller ifrån Boston. Finns en bra filmatisering av Clint Eastwood. Väldigt gripande, välskriven och bra på de flesta sätt. Men man blir lite irriterad på hur en av huvudpersonerna hatar hiphop och hur Lehane verkar tro att tvspel skapar mördare. Bortser man från detta, och ifrån vissa lite väl känsloladdade möten mellan man och hustru, har boken inte många brister.

 

Fyra Kevin Bacon utav fem möjliga

 

 

Bästa karaktär: Sean Devine

Minnesvärt ögonblick: ”Look into my eyes…”