Den första av dessa tre saker är Takida. Alltså vafan. Snälla. Var någonstans i helvete är den där jävla skiten bra musik?

Jardo, 11 år, skriver i sin blogg:

Nej, Jardo. Jag har inte hört Takidas nya låt. Jag är inte heller speciellt intresserad av att höra den. Hur mår du annars?

Jag har ingenting emot kommersiell musik. Jag skulle snarare kunna gå så långt som att rakryggad kunna säga att jag älskar kommersiell musik. Jag har aldrig förstått det där hatet mot "sådant som spelas på radio", artister som blir för stora och så vidare och så vidare. Jag dyrkar Justin Timberlake. Britney Spears har gjort en hel del sköna grejjor.

Ja, alltså, kommersiell popmusik då. Kommersiell metal, alltså Takida, är nog det värsta som finns. Möjligtvis efter "riktig" metal. Men "riktig" metal slipper man iallafall höra. Takida, alltså.

Nåja. Jag sa att det var tre grejer jag hatade, den andra räknas inte riktigt, för det är Dead by April. Dead by April är exakt samma sak som Takida. Nuff said.

Då går vi iallafall vidare till den sista saken att hata för dagen:

Känsliga, långsamma och gärna akustiska covers på kända rock/hiphop/allmänt kommersiella låtar. Under hela sommaren har vi pumpats fulla med Milow's känsliga, långsamma och akustiska cover av 50 cents grymt svängiga Ayo technology. Liksom, please, motherfucker. Så jävla roligt är det faktiskt inte. Fjantigt, snarare.

Nu har dessutom fjantrockarna i The Fray gjort en cover på en av världens bästa låtar. Just det. Heartless. Är ingenting heligt? Sångaren låter som han ska skita på sig och lyckas nästan förstöra all genialitet som ryms i denna dänga. Men bara nästan.

På grund av att dessa covers nästan undantagslöst blir stora hits, så ska jag nu utföra ett litet experiment här på Hustle and Flow. Fortsätt följa bloggen nu i veckan bara.

/Max