Death is the road to awe
Året var 2007, året då jag såg världens kanske bästa film för första gången. När jag gick ut ifrån biosalongen kunde varken jag eller min vän Simon prata, vi tittade bara på varandra och skakade på huvudet. Vidden av det vi nyss hade sett gick inte att förstå, och ärligt talat kan jag fortfarande inte riktigt greppa hur en film kan påverka mig så mycket och djupt som The Fountain gör.
Att på bara 90 minuter lyckas sammanfatta livet, universum och allting på det sättet... Att genom att slänga in Hugh Jackman och Rachel Weisz i tre parallela historier få mig att bli så ledsen, fundersam och i slutändan upprymd... Darren Aronofsky är sannerligen den mest genialiska filmskapare jag någonsin har haft turen att få se en film av.
There's no hope for us here, there is only death.
Genom att vara både storslagen och personlig, genom att våga vara pretentiös, genom att få Jackman och Weisz att prestera så fantastiskt att man slutar att se dem som skådespelare. Genom att göra ett filosofiskt äventyrsdrama som inte liknar någonting annat.
The Fountain är och förblir den bästa film jag någonsin sett.
Death is a disease, it's like any other. And there's a cure. A cure - and I will find it.
Att på bara 90 minuter lyckas sammanfatta livet, universum och allting på det sättet... Att genom att slänga in Hugh Jackman och Rachel Weisz i tre parallela historier få mig att bli så ledsen, fundersam och i slutändan upprymd... Darren Aronofsky är sannerligen den mest genialiska filmskapare jag någonsin har haft turen att få se en film av.
There's no hope for us here, there is only death.
Genom att vara både storslagen och personlig, genom att våga vara pretentiös, genom att få Jackman och Weisz att prestera så fantastiskt att man slutar att se dem som skådespelare. Genom att göra ett filosofiskt äventyrsdrama som inte liknar någonting annat.
The Fountain är och förblir den bästa film jag någonsin sett.
Death is a disease, it's like any other. And there's a cure. A cure - and I will find it.
Duos som vi tycker om
Det finns en stor charm i duos. Häromveckan skrev jag om Woody och Buzz Lightyear, och sedan dess har jag funderat lite kring andra duos som jag tycker om. Det står nu klart att det finns en hel del - och jag tänkte framöver ta och lista några utav mina absoluta favoriter. Idag så avhandlar vi
Robert Rodriguez & Quentin Tarantino
De är ju oemotståndliga. Två filmnördar av rang som hittat varandra. Det är bromance på riktigt hög nivå, helt enkelt.
Tillsammans:
Grindhouse: Quentin regisserade Deathproof, Robert gjorde Planet Terror, de tog ett gäng regissörer som fick regissera fejktrailers och upp kom skapelsen på bio som Grindhouse. Men bara i USA - här fick vi vackert betala för filmerna var för sig.
Bäst var Rodriguez' Planet Terror, där Quentin dessutom dök upp i rollen Rapist#2.
Var för sig:
Tarantinos Inglourious Basterds ifrån förra året står sig fortfarande som en av de bästa filmer jag någonsin har sett.
Rodriguez's Once Upon a Time in Mexico är på många sätt den ultimata filmen - dessutom gör Johnny Depp sitt livs roll.
Annat roligt:
Tarantino regisserade en sekvens (Jackie Boy i bilen) i Rodriguez's Sin City.
Rodriguez band Chingon har gjort musik till Tarantinos Kill Bill vol.2.
Quentin och Robert skrev tillsammans manus till From Dusk till Dawn, som R regisserade och Q spelade en huvudroll i.
Båda har regisserat varsinn del utav Four Rooms.
Quentin medverkar i Desperado, där han drar en vits på en bar.
Härnäst ser vi fram emot Sin City 2, Machete, Predators och Kill Bill vol.3.
