Året var 2007, året då jag såg världens kanske bästa film för första gången. När jag gick ut ifrån biosalongen kunde varken jag eller min vän Simon prata, vi tittade bara på varandra och skakade på huvudet. Vidden av det vi nyss hade sett gick inte att förstå, och ärligt talat kan jag fortfarande inte riktigt greppa hur en film kan påverka mig så mycket och djupt som The Fountain gör.

Att på bara 90 minuter lyckas sammanfatta livet, universum och allting på det sättet... Att genom att slänga in Hugh Jackman och Rachel Weisz i tre parallela historier få mig att bli så ledsen, fundersam och i slutändan upprymd... Darren Aronofsky är sannerligen den mest genialiska filmskapare jag någonsin har haft turen att få se en film av.


There's no hope for us here, there is only death.

Genom att vara både storslagen och personlig, genom att våga vara pretentiös, genom att få Jackman och Weisz att prestera så fantastiskt att man slutar att se dem som skådespelare. Genom att göra ett filosofiskt äventyrsdrama som inte liknar någonting annat.

The Fountain är och förblir den bästa film jag någonsin sett.


Death is a disease, it's like any other. And there's a cure. A cure - and I will find it.