Frank Lapidus vaknade med ett dunkande huvud. Helvete. Han hade gjort det igen. Skämt ut sig inför sin dotter, uppfört sig som en gammal alkis. Han visste ju bättre. När hans föräldrar hade ansträngt sig så. Varför kunde inte han? Varför blev det såhär varenda förbannade gång? Han skulle be om ursäkt till Olivia. Skulle böna och be. Berätta om sitt nya jobb, om hur han skärpt sig, inte söp lika hårt och om hur han hoppades att hon någon gång skulle kunde förlåta honom.

Han gick ner till matsalen och möttes utav sin mor, som dukade fram en ordentlig frukost. Olivia och Chris hade inte gått upp ännu. Pappa tittade på morgonnyheterna. Det blåste fortfarande utomhus, men det verkade ändå lugnare än igår. Frank såg ut igenom ett fönster. Såg ut som dagen efter katastrofen, ungefär.
– Jag går bara ut och hämtar tidningen, sa hans mor. Slå dig ner du så länge!

Frank hällde upp en stor kopp kaffe. Han tog en klunk. Gott. Tog en klunk till.
Då satte han i halsen, för han blev plötsligt livrädd. Ett skrik som kändes i hela kroppen ekade igenom huset. Ett kvinnoskrik, ett skrik som signalerade absolut livsfara, absolut panik. Frank reste sig snabbt, sprang mot dörren och sin mor. Elsa slutade inte skrika, Frank sprang fram för att lugna henne, mon hon bara fortsatte. När han hyssjade och lugnade, så reste hon handen och pekade. Hade Frank inte varit så bakfull hade han också skrikit.

Där, mitt på deras tomt, låg grannen Westerlund på mage. Han hade inga kläder på sig, och under honom spred sig en pöl av blod. Men det var inte det värsta. För i gubbens rygg, i hans kött, hade någon karvat ut någonting. Frank gick närmre och såg att det var en gigantisk trea. En trea inristad i en människas kött. Frank hejdade en kväljning och skrek.

– Ring polisen, fort som fan! Westerlund är död och det ser ut att vara något slags jävla ritualmord!

-

Det var det sista jag har skrivit. Det blir ett sommarprojekt att färdigställa denna roman! Får se hur det går. Hoppas ni gillade det!