(way out) Kanye West
Efter ungefär ett halvårs laddande var det slutligen dags: Kanye West på Way out West. Natten till lördagen sov jag tre timmar. Vaknade klockan 9 på morgonen (ja, jag var uppe till 6) och kunde inte somna om. Nervös, laddad, spänd, orolig. Tänk om jag skulle vara för trött på kvällen? Ha druckit för mycket? Tänk om jag skulle bli otaggad någonstans längs dagens gång? Vi snackar trots allt om min absolut största idol här i livet, mannen vars musik har betytt mer för mig än i princip någonting annat (undantaget de bästa filmer jag har sett). Jag skulle aldrig förlåta mig själv ifall jag skulle missa det.
Entourage och dusch, käka lite frukost. Trött men något mer säker på att dagen nog skulle gå i lås ändå. Kollade lite Kanye-klipp på youtube. Blev taggad som fan. När sedan Simon, den andra halvan av denna blogg, anlände till Linnéplatsen så kändes läget lugnare. Vi lyssnade på Filip och Fredriks sommarprat ifrån 2007, jag drack Miller och livet kändes bra igen. Simons kusin med entourage joinade oss, vi shottade och var på topp. Wiz Khalifa inne på festivalområdet blev en fin förfest. Ett barbesök på Linnégatan, ytterligare några shots. Laddad. Vi mötte upp Dean och ställde oss framför Kanye-scenen ungefär 50 minuter innan han började. Det var redan smockat. Vi trängde oss så långt fram det gick, vilket inte var det lättaste. Till slut fick vi en bra plats. Inte allra längst fram, men tillräckligt. Alla besvikna känslor över att inte stå vid staketet övergick dock snart...
Opera-delen av H.A.M. sätter igång. Scenen fylls av dansare, en fet ljusshow, ett skynke rivs ner och avslöjar scendekoren. Men var är Kanye? Plötsligt övergår introt till Dark Fantasy. "Can we get much higher" dånar ut i högtalarna. Rök börjar spruta i publikhavet, och utan att någon förstår hur fan det gick till, höjs Kanye upp på en gigantisk kran, mitt ur denna rök. I princip precis där vi står. "Everybody put your motherfucking hands in the air!" skriker han, samtidigt som den fantastiska låten drar igång.
Jag förstår här att jag aldrig behövt vara orolig. Detta blir den utan tvekan den bästa konsert jag någonsin sett. Inte bara den bästa konsert, utan också en av de absolut fetaste upplevelserna i hela mitt liv. När Kanye river av gamla och nya hits, Jesus Walks, Diamonds are forever, Heartless, Stronger, Power, Touch the sky, Love lockdown... När han autotunar loss, blir konstig och personlig, precis så som man vill ha honom. När han mitt i allting uppfattas som en sympatisk och fin kille, som alltid har brunnit för musiken och ingenting annat. Jag kan inte med ord uttrycka hur det var att återigen få se denna man, som i min bok är själva definationen av fantastisk. JA, han har hybris, storhetsvansinne, han är galen och konstig, gör precis vad som faller honom in. Men det är också DÄRFÖR som han kan bygga upp en konsert i tre akter, ha 15 balettdansare på scenen, spela Chariots of fire, höja upp sig själv på en kran, skjuta fyrverkerier stup i kvarten, låta gnistor regna över scenen, ha en lasershow, massa rök och allt vad man kan föreställa sig. Det är därför han är Kanye, och det är därför jag älskar honom.
Runaway, Lost in the world och Hey Mama avslutar det hela, och Kanye ställer sig därefter och bugar inför publiken. Arnar och Rebecca ringer. Arnar har gråtit sju gånger, Rebecca är lyrisk och håller konserten högre än varenda Håkan-konsert hon någonsin sett. De köper varsinn Kanye-tshirt. Stockholmarna, ingen av dem världens största Kanye-fan, är också överlyckliga. Tycker att det var fantastiskt. Det kunde inte vara bättre. Kanye-efterfesten pågår till halv sju på morgonen, och på söndagen infinner sig en stor tomhet. Samtidigt kan jag inte vara annat än vara hur jävla nöjd som helst. För det blev allt som jag ville, och mer. Inga betyg räcker till.
Att Aftonbladet och Expressen sågar mr West, att många tycker att det var värdelöst, kan jag inte förstå. Samtidigt får man väl inse att ett sådant geni som Kanye alltid kommer att splitta publiken i två läger. Jag vet i alla fall att jag, och många med mig, tycker att det var en helt sjuk och samtidigt fruktansvärt vacker show.
Entourage och dusch, käka lite frukost. Trött men något mer säker på att dagen nog skulle gå i lås ändå. Kollade lite Kanye-klipp på youtube. Blev taggad som fan. När sedan Simon, den andra halvan av denna blogg, anlände till Linnéplatsen så kändes läget lugnare. Vi lyssnade på Filip och Fredriks sommarprat ifrån 2007, jag drack Miller och livet kändes bra igen. Simons kusin med entourage joinade oss, vi shottade och var på topp. Wiz Khalifa inne på festivalområdet blev en fin förfest. Ett barbesök på Linnégatan, ytterligare några shots. Laddad. Vi mötte upp Dean och ställde oss framför Kanye-scenen ungefär 50 minuter innan han började. Det var redan smockat. Vi trängde oss så långt fram det gick, vilket inte var det lättaste. Till slut fick vi en bra plats. Inte allra längst fram, men tillräckligt. Alla besvikna känslor över att inte stå vid staketet övergick dock snart...
Opera-delen av H.A.M. sätter igång. Scenen fylls av dansare, en fet ljusshow, ett skynke rivs ner och avslöjar scendekoren. Men var är Kanye? Plötsligt övergår introt till Dark Fantasy. "Can we get much higher" dånar ut i högtalarna. Rök börjar spruta i publikhavet, och utan att någon förstår hur fan det gick till, höjs Kanye upp på en gigantisk kran, mitt ur denna rök. I princip precis där vi står. "Everybody put your motherfucking hands in the air!" skriker han, samtidigt som den fantastiska låten drar igång.
Jag förstår här att jag aldrig behövt vara orolig. Detta blir den utan tvekan den bästa konsert jag någonsin sett. Inte bara den bästa konsert, utan också en av de absolut fetaste upplevelserna i hela mitt liv. När Kanye river av gamla och nya hits, Jesus Walks, Diamonds are forever, Heartless, Stronger, Power, Touch the sky, Love lockdown... När han autotunar loss, blir konstig och personlig, precis så som man vill ha honom. När han mitt i allting uppfattas som en sympatisk och fin kille, som alltid har brunnit för musiken och ingenting annat. Jag kan inte med ord uttrycka hur det var att återigen få se denna man, som i min bok är själva definationen av fantastisk. JA, han har hybris, storhetsvansinne, han är galen och konstig, gör precis vad som faller honom in. Men det är också DÄRFÖR som han kan bygga upp en konsert i tre akter, ha 15 balettdansare på scenen, spela Chariots of fire, höja upp sig själv på en kran, skjuta fyrverkerier stup i kvarten, låta gnistor regna över scenen, ha en lasershow, massa rök och allt vad man kan föreställa sig. Det är därför han är Kanye, och det är därför jag älskar honom.
Runaway, Lost in the world och Hey Mama avslutar det hela, och Kanye ställer sig därefter och bugar inför publiken. Arnar och Rebecca ringer. Arnar har gråtit sju gånger, Rebecca är lyrisk och håller konserten högre än varenda Håkan-konsert hon någonsin sett. De köper varsinn Kanye-tshirt. Stockholmarna, ingen av dem världens största Kanye-fan, är också överlyckliga. Tycker att det var fantastiskt. Det kunde inte vara bättre. Kanye-efterfesten pågår till halv sju på morgonen, och på söndagen infinner sig en stor tomhet. Samtidigt kan jag inte vara annat än vara hur jävla nöjd som helst. För det blev allt som jag ville, och mer. Inga betyg räcker till.
Att Aftonbladet och Expressen sågar mr West, att många tycker att det var värdelöst, kan jag inte förstå. Samtidigt får man väl inse att ett sådant geni som Kanye alltid kommer att splitta publiken i två läger. Jag vet i alla fall att jag, och många med mig, tycker att det var en helt sjuk och samtidigt fruktansvärt vacker show.
Kommentarer
Trackback
