Frank Lapidus vaknade med ett dunkande huvud. Helvete. Han hade gjort det igen. Skämt ut sig inför sin dotter, uppfört sig som en gammal alkis. Han visste ju bättre. När hans föräldrar hade ansträngt sig så. Varför kunde inte han? Varför blev det såhär varenda förbannade gång? Han skulle be om ursäkt till Olivia. Skulle böna och be. Berätta om sitt nya jobb, om hur han skärpt sig, inte söp lika hårt och om hur han hoppades att hon någon gång skulle kunde förlåta honom.

Han gick ner till matsalen och möttes utav sin mor, som dukade fram en ordentlig frukost. Olivia och Chris hade inte gått upp ännu. Pappa tittade på morgonnyheterna. Det blåste fortfarande utomhus, men det verkade ändå lugnare än igår. Frank såg ut igenom ett fönster. Såg ut som dagen efter katastrofen, ungefär.
– Jag går bara ut och hämtar tidningen, sa hans mor. Slå dig ner du så länge!

Frank hällde upp en stor kopp kaffe. Han tog en klunk. Gott. Tog en klunk till.
Då satte han i halsen, för han blev plötsligt livrädd. Ett skrik som kändes i hela kroppen ekade igenom huset. Ett kvinnoskrik, ett skrik som signalerade absolut livsfara, absolut panik. Frank reste sig snabbt, sprang mot dörren och sin mor. Elsa slutade inte skrika, Frank sprang fram för att lugna henne, mon hon bara fortsatte. När han hyssjade och lugnade, så reste hon handen och pekade. Hade Frank inte varit så bakfull hade han också skrikit.

Där, mitt på deras tomt, låg grannen Westerlund på mage. Han hade inga kläder på sig, och under honom spred sig en pöl av blod. Men det var inte det värsta. För i gubbens rygg, i hans kött, hade någon karvat ut någonting. Frank gick närmre och såg att det var en gigantisk trea. En trea inristad i en människas kött. Frank hejdade en kväljning och skrek.

– Ring polisen, fort som fan! Westerlund är död och det ser ut att vara något slags jävla ritualmord!

-

Det var det sista jag har skrivit. Det blir ett sommarprojekt att färdigställa denna roman! Får se hur det går. Hoppas ni gillade det!

Missade du del 1? Här är den.

Ljudet av åska, del 2

“And I heard a voice in the midst of the four beasts, and I looked and behold: a pale horse. And his name, that sat on him, was Death. And Hell followed with him” sjöng Johnny när Frank bromsade in framför sina föräldrars ståtliga herrgård. Namnet Lapidus stod i stora bokstäver på den påkostade grinden. Frank tog ett djupt andetag, och gick in på gården. Efter bara några meter hördes en dundrande stämma strax bakom honom.

 – Frank! skrek rösten. Ska du inte hälsa på din gamla granne?
På andra sidan grinden stod en korpulent man i 70-årsåldern. Det var Westerlund, en fiskargubbe som bott granne med familjen Lapidus genom alla år. Frank upptäckte till sin förvåning att han var glad att se gubben.
 – Tjenare Westerlund, sa Frank och tog i hand. Det var inte igår du. Vilket väder vi har fått.
 – Jomen visst. Har du kört ända ifrån Göteborg i den här stormen? svarade gubben, men fortsatte utan att invänta svaret ifrån Frank. Du ser gammal ut, grabben. Jag minns det som igår när du sprang omkring här i området och levde rövare.
 – Tiden går fort. Fyllde 45 för ett par veckor sedan.
 – Det var som fan du. Nej, du ska få gå in till familjen din, de väntar väl på dig.

Med tunga steg gick Frank den lilla stenstigen mot familjesammankomsten. Dörren till herrgården öppnades, och Frank möttes av en gammal man iförd proper kostym. Man kunde tydligt se att han varit mycket stilig en gång i tiden, och i de klara ögonen fanns fortfarande en lyster som Frank själv saknade.
 – Min son, sa Franks far. Vad härligt att se dig.

Henrik och Elsa Lapidus fick sällan besök av sin son numera. Därför hade de ikväll verkligen ansträngt sig. Modern kramade om honom, fadern bjöd raskt på ett glas whiskey. De frågade om jobbet, om hur livet var inne i staden. Frank såg att de försökte. Han svarade så gott han kunde på deras frågor, höll god min och skålade. När skulle Olivia komma egentligen?
 – När ska du klippa dig, Frank? frågade hans mor Elsa och tog i hans hår, som började bli lite halvlångt.
 – Låt grabben ha håret som han vill, Elsa, sa då hans far Henrik i en skämtsam ton.
 – Vilka mer är det som kommer?
 – Olivia och hennes kille är påväg, sa Elsa. Sedan så skulle kanske din kusin titta in lite senare. Ni brukade ju ha så kul tillsammans, eller hur?

Lagom till middagen bankade det på dörren. Elsa öppnade, och kvittrade glatt när hon såg Olivia och hennes nya kille Chris. Frank blev som vanligt chockad över hur vacker hans lilla flicka hade blivit. Han blev också ledsen när han såg henne, för han förstod hur mycket han hade missat, han förstod hur hon kände. Hon log ändå när hon såg honom. Kanske hade de någonting kvar, någonting som kunde räddas. Frank hoppades det, och lovade sig själv att försöka uppföra sig som en trevlig pappa under hela kvällen. Göra ett bra intryck på Chris. Få Olivia att förstå att han hade ändrat sig.

Det serverades oxfilé med klyftpotatis. En klassiker i Lapidus-sammanhang. Alla njöt av det möra köttet, och middagen förflöt relativt smärtfritt. Chris verkade skeptiskt emot Frank, men det struntade han i och frågade killen lite artiga frågor. Han skötte sig, var en bra pappa, var trevlig mot sina föräldrar. Henrik bjöd på mer whiskey. Frank började känna sig glad, lite snurrig, men glad. Det här gick ju jättebra. Han ursäktade sig för att gå på toaletten, drack lite ur fickpluntan.

– Det regnar fortfarande, sa Olivia när han kom tillbaka.
Hon såg på honom med förakt i blicken. Frank skrattade åt hennes kryptiska kommentar, serverade sig lite mer whiskey och lutade sig tillbaka i stolen. Plötsligt började porslinet i Elsas finskåp att skaka. Ett ljust sken flammade upp strax utanför fönstret, och snart mullrade det så att de fick hålla för öronen.

Det fortsatte att åska och blixtra i flera timmar, och det blåste så hårt att Frank var rädd för att ett träd snart skulle krossa hela huset. Och det regnade, regnade och regnade. I takt med att ovädret ökade, blev också deras sammankomst stelare. Frank hade börjat bli full. Olivia tyckte att hennes pappa var jobbig och patetisk. Elsa och Henrik försökte hålla skenet uppe, men hade svårt att rädda situationen. De pratade på lite med Chris, men han verkade ganska ointresserad. Han skyllde på att han inte förstod svenskan så bra.

Efter kaffet var det ingen som orkade försöka längre. Alla skulle bli tvungna till att övernatta, för i den här stormen gick det inte att köra någonstans. Olivia och Chris fick det stora gästrummet på tredje våningen, Frank fick det mindre på våning två. Han hatade det rummet. Hatade de fula porslinsfigurerna och den äckligt ljusblåa färgen. Han sluddrade fram ett godnatt till sin familj, och föll sedan ihop på sängen. Olivia tittade på sin far, och en tår föll sakta ner för hennes kind.

Fortsättning följer