hustleandflow -

My beautiful dark twisted fantasy

Ibland så hatar man att skivor ska släppas två nesliga dagar senare i Sverige än i USA.

Fårintetankafårintetankaskaintetanka.

HYPE!!!!

På en låt medverkar, förutom mr West himself, Rihanna, Alicia Keys, Fergie, The-Dream, Ryan Leslie, Elton John, Charlie Wilson, Kid Cudi, John Legend, Tony Williams & Elly Jackson.

"an epic, adventurous aural mélange that easily outstrips anything he's done" - USA today.

2010-11-22 @ 17:26:12 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Det här partyts ljus

Ja, 2 steg från paradise kan mycket väl vara det bästa som Håkan gjort.

I alla fall!

Imorgon, tisdag (för att klargöra: blogg.se brukar ta ca 24 timmar på sig att få upp mina inlägg. what's up wit dat?) drar jag och Angie till Stockholm för att gå på galapremiär av Harry P. För att fira denna händelse, har jag under eftermiddagen, istället för att plugga, funderat lite på vilka som egentligen skildrar hufvudstaden bäst inom svensk popmusik. Jag menar, i Götet har vi ju Håkan, ingé snack om den saken, han är bäst och alla vet det.

Men Stockholmarna har väl i dagsläget ingen som känns riktigt... 100%. Genom åren har ju en mängd lirare blivit Stockholmstrubadurer osv, men ja... Iallafall.

Folk som sjunger om Stockholm och gör det bra

Petter kan ju vara lite smålöjlig ibland, men visst fan är snubben bra. Dessutom så sjunger han om Stockholm i typ alla låtar. Han måste vara med.

Lorentz & M. Sakarias är ett par grabbar som kan det här med att få till svensk hiphop som svänger, som blir hits. Absolut inget fel med det. Deras Stockholm Serenad med tillhörande intro inläst av Gustaf Skarsgård är dessutom ett måste när man snackar huvudsta'n.

Joakim "Pimme" Thåström är ju som han är, alltså ganska mysig snubbe som håller på Djuuuuurgår'n och sjunger om basister som håller på "Gnaaaaaaget".

Sophia Somajo's debut kanske aldrig blev så fantastisk som jag ville, men hon är likväl förbannat cool, sjunger ashäftigt och Stockholm Calling är en grym låt. Vill se mer av henne.

Ifrån förorterna, närmare bestämst "Suuuuumpaaaan" härstammar Snook, dvs Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray, som båda blivit flickidoler med varsinn souldoftande popplatta i bagaget. Oskars är bäst, även om Daniel har en del trumfkort även han. När de båda rappade i Snook handlade det mycket om vart man kom ifrån, och även nu så sjunger Oskar att han aldrig blir som som från stan. Det är bra. Fett bra.

Avslutningsvis kan man ju inte glömma:

Som kanske inte direkt gör låtar om Stockholm, men vafan...

Kolla in denna feta Stockholmslista som innehåller goa låtar av samtliga ovanstående lirare, samt ett par andra som är bra de med.

Ni som faktiskt är ifrån Stockholm och läser detta, ni får gärna komma med lite fina tips!

2010-11-15 @ 20:29:20 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Den där Charlie

Det blev en del filmer i veckan, liksom.

På tisdagskvällen så värmde jag och mitt glada gäng (Piccolo, angiethebeat, agorafobi och fjan) upp med Scott Pilgrim vs. The World. Riktigt fin rulle som nog tåls att ses ett par gånger till. Bäst av allt var att låten som spelas i menyn och féställen i Zelda var med!! Nörden i mig hoppade och skuttade av glädje.

På onsdagen lastade jag vidare i mitt uppdrag som filmrecensent. Fair Game, med Sean "pennan" Penn och Naomi Watts i huvudrollerna. Rätt tråkigt. Roligare då kanske med Jackass 3D på torsdagen? Knappat. De övervuxna fratboysen i Jackass-gänget skapar ett lätt illamående hos mig. Då var faktiskt svenska skräckisen Psalm 21 bättre. Ett bra försök, liksom.

På fredagen blev det mer skojigheter, denna gång i föreläsningssal Vasa B. Charlie Chaplin och Buster Keaton exmerades, den senare i komedin Fart, flickor och Faror (Sherlock jr). Skoj stunts, men jag gillade nog den där Charlie mer.

Nu bär det av till biografen igen, Downey jr ska avnjutas! (på tal om Chaplin liksom)

Ciao!

2010-11-06 @ 15:52:14 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Skådisar som gör musik

En liten uppföljning på förra inlägget om musiker som blir skådisar.

Det finns dessvärre knappt några skådisar som lyckas göra vettig musik. Det funkar bättre åt andra hållet, tror jag. Det enda egentliga undantaget måste väl vara Zooey Deschanel, som gör mycket mysigt indieflumm tillsammans med han M. Ward i She & Him.

Kolla tex in Sentimental Heart, riktigt lastig låt. Riktigt fina plattor båda två, faktiskt.

Jag vet att vissa gillar Scarlett Johanssons skiva också, jag har ärligt talat inte riktigt orkat lyssna in mig ordentligt på den, men lite halvskön är den kanske och Scarlett är ju Scarlett...

Annars så finns det en hel del kassa exempel, och de är ju desto roligare, så vi går in på dem istället!

Robert Downey Jr. är ju en fantastisk kille på alla sätt och vis, och visst har han en hyfsad röst, men ärligt talat hade vi väl klarat oss utan hans genomtråkiga skiva The Futurist. Fast det är fruktansvärt roligt att han har gått in för att göra en grym, lite Bruce-aktig skiva, och helt misslyckas. Kolla bara omslaget:

Eller alltså, det är väl inte katastrofalt dåligt, mest bara.. wtf lix0m.

Som togs upp av vår vän Tobias Eidevåg så har karlakarlen Peter Stormare släppt ifrån sig en hel del musik genom åren, bland annat skivan Dallerpölsa och småfåglar.

Det är någon sorts halvmärklig trubadurstil med drag av både Orup och Uffe Lundell. Jävligt skumt, helt enkelt. Mycket gitarrer och gubbigt sound.

Kevin Bacon harvar fram i tryggt gubbrocksland, tillsammans med sin bror Michael bildar han The Bacon Brothers, som släppt flera plattor. Överlag verkar manliga stjärnor tycka om Bruce-soundet.

John Travolta kan inte bara skådespela (jo, ibland kan han ju det) och flyga flygplan, han gör musik också. Sentimentalt är bara förnamnet när John falsettar sig genom tradig dänga efter tradig dänga. Det är lätt att få upp snudd på obehagliga bilder av en lite whiskeydragen Travolta, glidandes fram i sitt gammaldags flygplan, komponerandes en ny smörig kärleksballad. Bra, nej. Roligt, som fan.

När han inte spelar hemtrevlig everyman eller flyger med Turkish Airlanes, turnerar Kevin Costner land och rike runt med sitt band Modern West. Det är lite country, det är lite Bruce (!). Inte helt katastrofalt, utan ganska kompetent. Men inte direkt bra heller, om man ska vara ärlig.

Nej, det kanske är bättre när skådisarna håller sig till att sjunga i filmer, eller kanske medverka på andra artisters låtar. Nicole Kidman är riktigt fin på Robbie Williams sköna Something Stupid-cover. Rosario Dawson är med på en Outkast-låt (den damen kan sjunga!). Ewan McGregor sjunger som en gud, på både Moulin Rouge-soundtracket och på samlingsskivan Songs from the stars.

Som avslutning så tycker jag inte heller att vi ska glömma Björn Kjellman, fantastisk svensk skådespelare som iallafall charmade mig med sin fruktansvärt tacky schlagerlåt Älskar du livet. Glimten i ögat, liksom.

Eftersom jag är så fantastisk så har jag satt ihop en liten spotify-lista med alla dessa fina bitar.

Här hittar ni den!

God arbetslust!

2010-10-31 @ 22:18:01 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Musiker som ska skådespela - topp 5

Idag såg jag The Social Network på bio, grymt bra rulle! Justin Timberlake gjorde en riktigt fin skådisinsats, vilket fick mig att tänka på vilka andra musiker som gjort bra roller på vita duken. Här kommer en liten spontan topp 5:

5. Common i Smokin' Aces

"You see... this is one of the rare moments, where your ass gets to be completely honest... and if i'm asking you what you said to Mecklen, assume the shit is rhetorical, assume I already know."

4. Ludacris i Crash (och Hustle & Flow)

"Listen to it man. Nigga this, Nigga that. You think white go around callin' each other 'honky' all day, man? 'Hey, honky, how's business?' 'Going great, cracker, we're diversifying!'"

3. Justin Timberlake i Alpha Dog (och Social Network)

"You're a faggot dude. 100%. Don't talk to me anymore okay. I fuck bitches. You're a homo"

2. Mos Def i 16 Blocks

"Yo, it ain't Miller time, man!"

1. Eminem i 8 mile

"Don't ever try to judge me dude / You don't know what the fuck I've been through / But I know something about you / You went to Cranbrook - that's a private school / What's the matter, dog? / You're embarrassed? / This guy's a gangster? / His real name is Clarence / Now Clarence lives at home wit both parents / And Clarence parents have a real good marriage..."

Andra bra: Cher i Mångalen, Alicia Keys i Smokin' Aces, Ice Cube i Barbershop, Marky Mark i Departed, Will Smith i Men in Black, Kris Kristofersson i Blade, Bob Dylan i Pat Garett & Billy the Kid.

2010-10-21 @ 19:28:01 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm

Jobb jag sökt:

Liseberg

CityMail

Onoff

Elgiganten

Hemmakväll

Pressbyrån

Nattportier Riverton

Flygplatskontrollant Göteborg City Airport

SF bio

SIBA

BR leksaker

Toys R Us

Filmtajm Frölunda

Marias Video

Kålltorps video

Science fiction-bokhandeln

Movieline

ICA Kvantum

Joe and the juice

(och typ ett tiotal andra videobutiker)

Tips mottages tacksamt på annat man kan söka till - bara inte snabbmat. Annars får jag väl dra till Norge.

2010-10-05 @ 14:30:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nej, den var alldeles för amerikansk

Dags att göra upp med en av företeelserna som jag avskyr mest i långa landet falukorv.

Dumma jävla människor som inte kan ett piss om film, men försöker spela intelligenta, och förnumstigt lägger fram argumentet att filmen var "alldeles för amerikansk". Som kritik.

Herregud.

På något sätt har detta blivit okej och accepterat.

Nu, vänner, slutar vi att acceptera. Med start idag.

Så fort någon du känner säger att en film var allt för amerikansk, fråga då:

"Jaså? Hur menar du då? Jag kan lova att 90% av dina favoritfilmer är gjorda i USA. Var inte de också amerikanska?"

"Amerikanskt" har blivit ett skällsord bland korkade svenska filmtittare.

Det borde naturligtvis vara tvärt om.

Att en film är "allt för amerikansk" borde vara det finaste man kan säga om en film. Jag menar, hade det inte varit för Hollywood och den amerikanska berättartraditionen så hade filmen ALDRIG kunnat utvecklas till den fantastiska konstform som den är idag.

Jo, jag förstår vad som menas - en patriotisk, svulstig blockbuster klassas som amerikansk. Men herregud, kom med något bättre. Kritisera det som faktiskt var dåligt, inte vilket land filmen kommer ifrån. Hur ofta hör man någon säga "Nej, den här filmen var allt för brittisk". Där är det istället fint. "En riktigt bra brittisk film!" skulle någon kunna säga utan att skämmas.

Jag tror att jag är lite osammanhängande och bakis nu, men jag hoppas ni förstår.

Häromdagen såg jag De Niro-filmen Everybody's Fine. Den var riktigt bra, OCH FÖRJÄVLA AMERIKANSK! VAD UNDERBART!

För ett tag sedan såg jag om Gladiator. UNDERBART MED EN FILM SOM ÄR SÅ HÄRLIGT AMERIKANSKT BERÄTTAD!

Förra året kom Avatar. JÄVLAR VAD AMERIKANSK DEN VAR! 5/5!

I somras såg jag Inception. HERREJESUS I HIMLEN SICKEN AMERIKANSK FILM! 10/10

I skolan häromdagen såg jag Baober in love. Den var lite väl kinesisk...

2010-09-19 @ 14:27:54 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Jimmy tycker till om tillvaron

2010-09-13 @ 20:20:53 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

För mycket tid för mig att vara människobarn

2010-09-11 @ 12:30:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Perfect 10#2

Jo, jag lovade ju en topplista även för kvinnliga skådespelare. Då jag är en man som håller ord, så levereras självklart denna nu (som sagt, när bloggandan föll på). Även nu börjar vi "fel".

1. Natalie Portman

Femmor:

V för Vendetta
Star Wars Episode III

(nästan femma: Heat, Brothers)

Missa inte heller hennes gangstarap! Eller kommande Black Swan, för den delen.

2. Rachel Weisz

Femmor:

The Fountain

(nästan femma: Om en pojke)

3. Angelina Jolie

Femmor:

Mr & Mrs Smith

(nästan femma: Changeling)

4. Zoë Saldana

Femmor:

Avatar

(nästan femma: Star Trek)

5. Ellen Page

Femmor:

Inception

(nästan femma: Juno)

6. Rosario Dawson

Femmor:

Sin City
A Guide to Recognizing Your Saints

(nästan femma: 25th Hour)

7. Kathy Bates

(nästan femma: About Schmidt, Titanic)

8. Nicole Kidman

Femmor:

Moulin Rouge
Australia

(nästan femma: Timmarna)

9. Juliette Lewis

(nästan femma: Natural Born Killers, Old School)

10. Ellen Burstyn

Femmor:

The Fountain

(nästan femma: Requiem for a dream)

Några som näääästan kom med:

Marisa Tomei

Cate Blanchett

Kate Beckinsale

Thandie Newton

Zooey Deschanel

Ba-da-dam, liksom!

2010-09-09 @ 18:25:44 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Perfect 10

Top 10-listan över skådespelare är ständigt i förändring. Dock så lyckades jag igår, bakfull och på allmänt tokigt humör, komma fram till relativt trovärdiga listor. Idag tar vi den manliga. Imorgon, kanske den kvinnliga. Eller någon annan dag. Om bloggandan faller på, liksom.

Jag brukar alltid börja listor så som man ska börja listor, nedifrån och upp. Men idag gör vi tvärtom. Jag vill liksom att allas vår hjälte ska synas om man har vägarna förbi hustle'n'flow.

1. Brad Pitt

Femmor:
Fight Club
Seven
De 12 apornas armé
Ocean's Eleven
Babel
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford
Inglourious Basterds

2. Hugh Jackman

Femmor:

The Fountain
Australia
(nästan femma: The Prestige, X-men 1&2)

3. Robert Downey jr.

Femmor:

A Guide to Recognizing Your Saints
(nästan femma: Iron Man, Tropic Thunder)

4. Giovanni Ribisi

Femmor:

Avatar
(nästan femma: Boiler Room, Heaven)

5. George Clooney

Femmor:

Syriana
O Brother, where art thou?
Ocean's Eleven

(nästan femma: Up in the Air)

6. Ewan McGregor

Femmor:

Trainspotting
Big Fish
Star Wars episode III
Moulin Rouge

7. Bill Murray

Femmor:

The Royal Tenenbaums

(nästan femma: Rushmore, Darjeeling limited)

8. Leonardo DiCaprio

Femmor:

Inception
Shutter Island

(nästan femma: The Departed, Catch me if you can)

9. Nicolas Cage

Femmor:

Kick-Ass

(nästan femma: The Weather Man, National Treasure)

10. Matt Damon

Femmor:

Will Hunting
Ocean's Eleven
Syriana

(nästan femma: Talented mr Ripley, The Departed)

Några som näääästan kom med på listan:

Mos Def

Ben Stiller

Vince Vaughn

Vin Diesel

Max von Sydow

Mickey Rourke

Bruce Willis

2010-09-05 @ 12:57:52 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

The blog's not dead... yet

Som vi alla vet så räknas en blogg som död om den inte upddaterats på två månader. Nu är jag farligt nära den gränsen, så det börjar väl bli dags...

Jag har inte haft någon större inspiration till skojjiga inlägg, helt enkelt. Inga listor i huvudet, inga Anna Bergendahlare att dissa, allt har bara... rullat på utan större sensationer.

Nu på onsdag så drar jag iaf. till Emmabodafestivalen. Kommer nog bli jävligt gött! Detta är vad som ska spanas in:

Maskinen!

Läsare av bloggen vet att jag dyrkar Afasi och Frej's projekt, som jag dessutom ser live för första gången. Taggataggatagga!

Crookers!

Ja alltså det lär ju vara galet fett.

Crystal Castles!

Hoppas hoppas hoppas de spelar Atlantis to interzone-remixen.

Kapten Röd!

Är inget jättefan av denna ginger, men min öländska kamrat David dyrkar denna nisse, och ett par goda låtar har han väl på lager. Kan kanske va skoj.

Makthaverskan!

Göteborgare som jag sett live ett flertal gånger, första gången i min skolas källare. Trevliga prickar.

Andreas Grega!

Upptäckte nyss denna mycket trevliga herre, vars "Du hade mycket att säga" går varm här hemma.

Som uppladdning bjuder jag på lite bilder ifrån Emmaboda 2008. Kolla på egen risk.

Ja, alltså, det lär ju bli mayhem!

2010-07-25 @ 13:44:58 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Death is the road to awe

Året var 2007, året då jag såg världens kanske bästa film för första gången. När jag gick ut ifrån biosalongen kunde varken jag eller min vän Simon prata, vi tittade bara på varandra och skakade på huvudet. Vidden av det vi nyss hade sett gick inte att förstå, och ärligt talat kan jag fortfarande inte riktigt greppa hur en film kan påverka mig så mycket och djupt som The Fountain gör.

Att på bara 90 minuter lyckas sammanfatta livet, universum och allting på det sättet... Att genom att slänga in Hugh Jackman och Rachel Weisz i tre parallela historier få mig att bli så ledsen, fundersam och i slutändan upprymd... Darren Aronofsky är sannerligen den mest genialiska filmskapare jag någonsin har haft turen att få se en film av.

There's no hope for us here, there is only death.

Genom att vara både storslagen och personlig, genom att våga vara pretentiös, genom att få Jackman och Weisz att prestera så fantastiskt att man slutar att se dem som skådespelare. Genom att göra ett filosofiskt äventyrsdrama som inte liknar någonting annat.

The Fountain är och förblir den bästa film jag någonsin sett.

Death is a disease, it's like any other. And there's a cure. A cure - and I will find it.

2010-05-29 @ 14:02:17 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Duos som vi tycker om

Det finns en stor charm i duos. Häromveckan skrev jag om Woody och Buzz Lightyear, och sedan dess har jag funderat lite kring andra duos som jag tycker om. Det står nu klart att det finns en hel del - och jag tänkte framöver ta och lista några utav mina absoluta favoriter. Idag så avhandlar vi

Robert Rodriguez & Quentin Tarantino

De är ju oemotståndliga. Två filmnördar av rang som hittat varandra. Det är bromance på riktigt hög nivå, helt enkelt.

Tillsammans:

Grindhouse: Quentin regisserade Deathproof, Robert gjorde Planet Terror, de tog ett gäng regissörer som fick regissera fejktrailers och upp kom skapelsen på bio som Grindhouse. Men bara i USA - här fick vi vackert betala för filmerna var för sig.

Bäst var Rodriguez' Planet Terror, där Quentin dessutom dök upp i rollen Rapist#2.

Var för sig:

Tarantinos Inglourious Basterds ifrån förra året står sig fortfarande som en av de bästa filmer jag någonsin har sett.

Rodriguez's Once Upon a Time in Mexico är på många sätt den ultimata filmen - dessutom gör Johnny Depp sitt livs roll.

Annat roligt:

Tarantino regisserade en sekvens (Jackie Boy i bilen) i Rodriguez's Sin City.

Rodriguez band Chingon har gjort musik till Tarantinos Kill Bill vol.2.

Quentin och Robert skrev tillsammans manus till From Dusk till Dawn, som R regisserade och Q spelade en huvudroll i.

Båda har regisserat varsinn del utav Four Rooms.

Quentin medverkar i Desperado, där han drar en vits på en bar.

Härnäst ser vi fram emot Sin City 2, Machete, Predators och Kill Bill vol.3.

2010-05-11 @ 17:49:54 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

En tvär och bitter liten man

Året är 1995, jag och min far går på bio. Filmen i fråga är datoranimerad, om leksaker, och är typ det häftigaste jag någonsin sett. Efter bion käkar vi på McDonald's.

15 år senare har jag sett Toy Story långt många fler gånger än vad jag kan komma ihåg. Jag kan filmens dialog (på svenska då) utantill, jag har haft leksakerna, ätit på Pizza Planet, fotat mig själv med Buzz Lightyear, spelat tvspelet och älskat varje sekund av en fantastisk film. Och idag, den 24e april 2010, fick jag se om filmen på bio för första gången. Nu med 3D-brillor och engelska röster.

Det fina är att filmen står sig minst lika bra idag. Berättelsen om cowboyen Woody och rymdjägaren Buzz Lightyear innehåller så mycket känslor, värme och humor att jag blir helt överväldigad. Som när Buzz Lightyear inser sin egen obetydlighet i världen, som när Woody får se sig utbytt, som när den omaka duon till slut accepterar varandra. Tom Hanks gör Woody till en skön och sarkastisk men snäll och omtänksam snubbe, Tim Allen har aldrig varit bättre som Buzz. Får också passa på att ge en eloge till hjälten Björn Skifs som dubbade Woody på svenska back in the days.

Världens bästa duo?

Och imorn blir det tvåan! HELL yeah liksom.

2010-04-24 @ 15:52:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Årets mest pinsamma ögonblick är redan här

Inte nog med att hon tog hem Melodifestivalen. Nu släpper hon en skiva, som jag inte tänker lyssna på, men som jag ändå inte undgått att, eh, lyssna på...

2 sekunder in i Barcelona Blues så inträffar det mest pinsamma jag hört i svensk musik på många år. Tant-Anna Bergendahl gör det igen och lyckas vara den raka motsatsen till swagger.

Någon som däremot är typ, definitionen av swagger är fortfarande Lady Gaga.

Och Kanye jobbar på med den nya skivan, Good ass job. Den kommer knäcka!

2010-04-19 @ 17:08:57 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Veckans underskattade låt

Ett litet nytt projekt här på H&F: Veckans mest underskattade låt

Alla älskar vi ju Håkan, den enda riktiga stjärna vi har i det här landet. Håkan är liksom larger than life på ett sätt som annars bara är förunnat lirare som Bruce Springsteen, Dylan eller varför inte Kanye.

Folk som känner mig vet såklart att jag älskar Håkan. Jag älskar också hiphop. Det roliga är då att Håkan inte är helt främmande för denna musikgenre - vem minns inte det magiska ögonblicket i Söndagsparty när han rappade en gammal Snoop Dogg-dänga?

Vilken är då Veckans mest underskattade låt?

Jo, det har såklart med Håkan och hiphop att göra.

The Latin Kings feat. Håkan Hellström - Hundår

Håkans röst kompletterar Dogges lustiga rapp på ett väldigt fint sätt, låten känns mysig, sympatisk och välmenande. Jag gillar den, helt klart.

2010-04-18 @ 13:57:17 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nå't slags jävla hopp om livet!

Solen skiner! Ölen står i kylen! Kanye jobbar på en ny skiva! Jag känner ingen ånger!

2010-04-14 @ 16:03:50 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

En räddare i nöden

Alltså, jag måste säga att jag gillar Petter som fan. Har alltid gjort. Visst har han gjort en hel del löjlig skit, men han lyckas alltid komma undan med hedern i behåll och göra riktigt jävla skön svensk hiphop (vilket inte alltid är det lättaste). Att han sedan inte räds att arbeta ihop med fantastiska människor såsom Thomas Rusiak, Veronica Maggio, Mange och (inte minst) Kihlen gör inte saken sämre.

På hans senaste platta, En räddare i nöden, samplar han soul som om han var Kanye för 5 år sedan. Kanske inte lika snyggt, inte lika fyndigt, men likväl förbannat bra.

Dessutom är den här 50 Cent-pastischen jävligt nice: