Lucka 9
Lunds tekniska högskola gör en härligt nördig julkalender, som blir dagens tips här på Hustle & Flow.
Det är ju vätgas!
(jorå, jag hatade NO as much as the next guy i skolan, men alla vet ju att vetenskap blir jätteroligt i rätt sammanhang!)
Lucka 6, 7 och 8
Har haft lite svårt att uppdatera bloggen ifrån Stockholm - I gengäld s¨har jag nu fixat ihop en riktigt maffig lucka som fungerar som både lucka 6, 7 och 8 då den består av 3 videoklipp.
Jag var ju på Regina Spektor igår. Detta var vad jag såg.
Hands down en av de bästa konsertupplevelserna i mitt liv. Att sedan avsluta kvällen med att dra till Uppsala och sitta och lyssna på Regina och dricka öl till kl 6 var inte fel det heller!
Har en del riktigt spännande luckor förberedda nu, så keep on hustlin'!
Lucka 5
TANDEN.... TANDEN
Lucka 4!
Lucka 3!
Jag ber om ursäkt för frisyren, ärligt talat vet jag inte vad som hände!
(inte världens roligaste lucka men jag ville prova filmfunktionen i iphonen)
Lucka 2
I dagens lucka tar vi oss en titt på den nya jullåten ifrån The Killers:
Jag vet inte om jag tycker att den är i klass med A Great Big Sled eller Joseph, better you than me, men visst fan är det en grymt skön låt!
Julkalender med Hustle & Flow - Lucka 1
Såhär i december tänkte jag bjucka på en liten julkalender här i Hustle & Flow. Förra året var jag väldigt ambitiös och försökte göra en hel "riktig" kalender på Youtube - Av förklarliga skäl gick det väl... sådär.
I år tar jag och sänker ambitionsnivån något och bjuder istället var dag fram till julafton på något... juligt. Kan vara en julig topplista, en julig youtube-video eller en julig fundering. Helt enkelt det som jag vanligtvis sysslar med här på Hustle & Flow - fast i julig tappning.
I Lucka 1 tar vi oss en titt på årets TV-kalender: Superhjältejul. Du kan se den här.
Jag kan börja med att säga att jag älskar julkalendrar. LasseMajas Detektivbyrå, Kaspar i Nudådalen, Sunes Jul (och faktiskt även uppföljaren om Håkan!) och framförallt Mysteriet på Greveholm... Vilka minnen!
I år så slår SVT till med "Superhjältejul" - en vad det verkar ganska barnvänlig historia om ett pensionerat superhjältepar. Idén är lite smårolig men hela grejjen känns efter första avsnittet lite... krystad. Som att de försöker för hårt. Visst ska man ha ambitioner och sådära, men ja.. det här blir lite.. mycket.
Man ska såklart inte döma ut det helt efter endast en lucka, men jag är väl inte sådär väldigt hoppfull. Frågan är då om man ska se om Mysteriet på Greveholm (igen) eller kanske Sunes Jul? Eller nå'n annan schysst gammal kalender?
Hustle & Flow återvänder imorgon med andra luckan och mer funderingar kring Superhjältejul.

I år tar jag och sänker ambitionsnivån något och bjuder istället var dag fram till julafton på något... juligt. Kan vara en julig topplista, en julig youtube-video eller en julig fundering. Helt enkelt det som jag vanligtvis sysslar med här på Hustle & Flow - fast i julig tappning.
I Lucka 1 tar vi oss en titt på årets TV-kalender: Superhjältejul. Du kan se den här.
Jag kan börja med att säga att jag älskar julkalendrar. LasseMajas Detektivbyrå, Kaspar i Nudådalen, Sunes Jul (och faktiskt även uppföljaren om Håkan!) och framförallt Mysteriet på Greveholm... Vilka minnen!
I år så slår SVT till med "Superhjältejul" - en vad det verkar ganska barnvänlig historia om ett pensionerat superhjältepar. Idén är lite smårolig men hela grejjen känns efter första avsnittet lite... krystad. Som att de försöker för hårt. Visst ska man ha ambitioner och sådära, men ja.. det här blir lite.. mycket.
Man ska såklart inte döma ut det helt efter endast en lucka, men jag är väl inte sådär väldigt hoppfull. Frågan är då om man ska se om Mysteriet på Greveholm (igen) eller kanske Sunes Jul? Eller nå'n annan schysst gammal kalender?
Hustle & Flow återvänder imorgon med andra luckan och mer funderingar kring Superhjältejul.

Nummer 1

Bakom min autotune kan jag vara mig själv!
Ojämnt men stundtals briljant, typ. En dag kommer Maskinen att göra den bästa svenska skivan någonsin. Inte idag, men en dag. Trust me.
En gång i tiden va ett tag sen nu.
Chiclit-Max
Frank Wagner

Snabba Cash kanske inte blir så dum ändå?
Yo Taylor
När jag imorgon förhoppningsvis införskaffar min våta dröm, en iPhone 3GS, blir detta min ringsignal.
Min kärlek till Kanye vet inga gränser.
Wakkawakkawakka
Jag är fast. Fast i Gossip Girl-träsket. Har senaste veckan plöjt igenom säsong 1, och började nu precis titta på säsong 2.
Det är en på många sätt underbar serie. När Blair's nya pojkvän i säsong 2 slutar prata amerikansk engelska, och på fruktansvärt överdriven (men charmig) snobb-brittiska utbrister "My name is really insert snobbigt brittnamn and I'm a british lord!" skrattar jag högt i soffan. Serien är på så fruktansvärt blodigt allvar att jag heller inte kan låta bli att beröras.
Visst är Dan Humphrey fruktansvärt gay, men å andra sidan har vi helt fantastiska karaktärer som Chuck Bass och inte minst Blair Waldorf.

Nej, jag gillar den trevliga verklighetsflykt som Gossip Girl innebär och jag kommer fortsätta att titta.
Annars på tvseriefronten så bjuder nya säsongen av How I Met Your Mother på sedvanligt mysig underhållning. True Blood fortsätter att imponera på tv, och jag kommer nog ha svårt att låta bli att direkt plöja sösong 2 när den första nu snart tar slut. Förra veckan började också Morden på svt, uppföljaren till grymt sköna Graven som gick för ett par år sedan. Allas vår Kjelle Bergqvist (bioaktuell i fantastiska Bröllopsfotografen!) är tillbaka som den sköne huvudrollskommisarien, och det är ljusår ifrån kassa deckare med Krister Henriksson i en ledande roll.
Jag har också planer på att börja kolla nya amerikanska serien Flashforward som jag hört mycket gott om.
Tvserier är ett måste när man jobbar, har jag upptäckt efter bara en vecka på den stora hamburgerkedjan!
Discobuss genom Estland
Såg precis klart på Filip & Fredriks gamla (nåja) serie Grattis Världen som gick på tv för ett par år sedan. Tror att detta var innan Kanal 5 hade nått oss i vårat hushåll i Åsa, i varje fall så har jag bara sett delar av ett par avsnitt tidigare. Riktigt gött att kunna kolla igenom hela serien, alltså.
Filip & Fredrik är... bäst. De är utan tvekan det bästa som finns i Sverige, lätt. Inga andra förstår så mycket som de gör. Möjligtvis med undantag Killinggänget, som mycket riktigt hör till F&F's största inspirationskällor.
Grattis Världen hör helt klart till bland det bästa duon gjort: Det ger faktiskt en märklig känsla av perspektiv att få följa med till Grönlands största klubb, kort och gott kallad "Klubben", där i snitt 25 stenpackade grönlänningar hänger en kväll. Det är oerhört fascinerande att med Filip & Fredriks ögon få se Sydafrika, Ibiza och Japan. Helt enkelt eftersom att jag, till skillnad från i vanliga reseprogram, förstår vad de sysslar med och kan relatera till vad de pratar om.
Lite trist att det är slut nu, och det enda vi kan se av duon i TV-väg just nu är det ärligt talat ganska ljumna "Vem kan slå Filip & Fredrik". Dock släpper killarna en ny bok om några veckor! Tårtgeneralen! Verkar oerhört lovande faktiskt.

Filip & Fredrik: Jag älskar er och ni är det bästa som hänt svensk tv, typ, någonsin.
En liten update, så att säga
Eftersom att alla mina galna fans törstar efter en uppdatering, så kommer här en sådan. Liksom, min trappuppgång är full av tonårsflickor som bara skriker om nya inlägg. Jag har ärligt talat svårt att komma ut genom dörren.
Jag ber för det första om ursäkt: Bloggen har stått lite stilla den senaste veckan. Varför, kanske ni undrar? Jo, det är så att jag har varit lite "busy". Jo, det är sant! Arbetsintervju, minifilmfestival, arbetsintroduktion, fotbollsträning (!), övningskörning samt ett biobesök har hunnits med. Det kanske inte är så väldigt mycket egentligen, men för mig som under hösten vant mig vid att typ, gå och köpa cola=en stor händelse, så haré varit hektiskt värre!
Arbetsintervju, frågar du nu dig själv. Jo, visst! Arbetsintroduktion, mumlar du sedan misstänksamt. Jo, det också! Mina vänner, jag har gått och fått ett jobb! Då jag har tidigare erfarenheter om det här med att skriva om saker på bloggar, så kan vi nöja oss med att säga att jag har fått arbete på en hamburgerkedja. Det känns rätt gött, faktiskt. Börjar på onsdag.
Detta innebär att jag nu arbetar min sista helg på ett konstgalleri (som varit ett helgjobb under gymnasietiden och nu under hösten). Jag kommer, faktiskt, att sakna mina små tantvänner på galleriet, samtidigt som det är skönt att "gå vidare". Jag ser så oerhört mycket fram emot den dagen då jag kan casha in min första lön, som kommer det magiska datumet "den 25e". Jag kommer, naturligtvis, att dra på Kung för en dag på högsta volym och känna mig som en riktig knegare.
Biofilmen som jag var och såg hette (500) Days of Summer och hade sköna liraren Joseph Gordon-Levitt och gudinnan Zooey Deschanel i huvudrollerna. Den var riktigt bra och bjöd på skojiga berättargrepp och skön indiepop (som ju kan vara musik som är trevlig ibland).

Zooey, mitt livs kärlek efter Lily Allen
Jag har dessutom gjort en autotune-hiphoplåt som är 1 minut lång och består av den bästa text jag någonsin skrivit.
Detta var en liten uppdate om saker som har hänt i mitt liv nu på sistone. Häromdagen körde jag också via skrämmande Korsvägen, och idag körde jag genom Tunneln. Jag gillar att köra bil. Jättemycket. Speciellt när jag har specialgjorda "bilblandisar" att lyssna på. Den senaste består av bland annat "Ante Up", "Töntarna", "Ledig", "Nu måste vi dra", "Dat New", "Circus" och min egen Autotune-låt.
Peace!
/Max
Jag ber för det första om ursäkt: Bloggen har stått lite stilla den senaste veckan. Varför, kanske ni undrar? Jo, det är så att jag har varit lite "busy". Jo, det är sant! Arbetsintervju, minifilmfestival, arbetsintroduktion, fotbollsträning (!), övningskörning samt ett biobesök har hunnits med. Det kanske inte är så väldigt mycket egentligen, men för mig som under hösten vant mig vid att typ, gå och köpa cola=en stor händelse, så haré varit hektiskt värre!
Arbetsintervju, frågar du nu dig själv. Jo, visst! Arbetsintroduktion, mumlar du sedan misstänksamt. Jo, det också! Mina vänner, jag har gått och fått ett jobb! Då jag har tidigare erfarenheter om det här med att skriva om saker på bloggar, så kan vi nöja oss med att säga att jag har fått arbete på en hamburgerkedja. Det känns rätt gött, faktiskt. Börjar på onsdag.
Detta innebär att jag nu arbetar min sista helg på ett konstgalleri (som varit ett helgjobb under gymnasietiden och nu under hösten). Jag kommer, faktiskt, att sakna mina små tantvänner på galleriet, samtidigt som det är skönt att "gå vidare". Jag ser så oerhört mycket fram emot den dagen då jag kan casha in min första lön, som kommer det magiska datumet "den 25e". Jag kommer, naturligtvis, att dra på Kung för en dag på högsta volym och känna mig som en riktig knegare.
Biofilmen som jag var och såg hette (500) Days of Summer och hade sköna liraren Joseph Gordon-Levitt och gudinnan Zooey Deschanel i huvudrollerna. Den var riktigt bra och bjöd på skojiga berättargrepp och skön indiepop (som ju kan vara musik som är trevlig ibland).

Zooey, mitt livs kärlek efter Lily Allen
Jag har dessutom gjort en autotune-hiphoplåt som är 1 minut lång och består av den bästa text jag någonsin skrivit.
Detta var en liten uppdate om saker som har hänt i mitt liv nu på sistone. Häromdagen körde jag också via skrämmande Korsvägen, och idag körde jag genom Tunneln. Jag gillar att köra bil. Jättemycket. Speciellt när jag har specialgjorda "bilblandisar" att lyssna på. Den senaste består av bland annat "Ante Up", "Töntarna", "Ledig", "Nu måste vi dra", "Dat New", "Circus" och min egen Autotune-låt.
Peace!
/Max
Voddler, baby!
Dagen jag väntat så länge på är äntligen här! Eller ja, tekniskt sett tog den slut för 52 minuter sedan när detta skrivs. Men ni fattar ju poängen!
Jag har Voddler! Äntligen, äntligen, äntligen!
Vet ni vad det bästa är? Voddler är helt underbart! Reklamen är inte så farlig och filmerna visas i hög kvalitet och i princip laggfritt!

Jag har inlett tjänsten med att se två riktiga kvalitetsfilmer, nämligen Edison och She's the Man. Båda har jag velat se ganska länge.
Edison har inga mindre än Justin Timberlake, LL Cool J, Mogge Freeman och Kevin Spacey i huvudrollerna. Jag anser att Justin är en kapabel aktör: inte minst i Alpha Dog briljerar han stort. Här är han ganska stel, men jag måste ändå säga att jag tyckte han gjorde en skön insats. LL är som vanligt hur jävla cool som helst och Kevin och Mogge gör stabila insatser som väntat.

Filmen blev riktigt sågad då den kom, men jag måste säga att jag tyckte att den var skön! Underhållande och från och till ganska spännande. Knappast något jag kommer reflektera över i veckor framöver, men en sevärd film om man gillar skådespelarna och thrillers.
3/5
Sedan blev det High School-rullen She's the Man, som bygger på Shakespeare's gamla publikdragare Trettondagsafton. I huvudrollerna ser vi Amanda Bynes och Channing Tatum. Jag diggar verkligen Tatum efter hans framträdande i A Guide to Recognizing Your Saints, även här är han riktigt skön! Måste också säga att Amanda Bynes, förutom att vara en riktig hottie, faktiskt gör ett bra insats i huvudrollen. När filmen sedan förgylls av birollsspel ifrån Vinnie Jones och, framförallt, David "Tobias Fünke" Cross är det svårt att klaga! Cross är verkligen heeelt fantastisk och jag skrattar högt bara han visar sig!

David Cross och Bynes (som man)
Överlag en riktigt skön rulle som rekommenderas till fans av genren.
3/5
Såatte, bli inte förvånade om Voddler är framtiden!
Are you fucking kidding me?
Kära läsare.
Vissa dagar är inte inspirationen på topp. Idag är en sådan dag. Alltså blir det varken en lista, en recension av något eller allmäna festligheter på Hustle & Flow idag. Istället tänkte jag blogga om något så traditionellt som händelser som inträffat i mitt liv på sistone.
Fast å andra sidan, nu när jag tänker efter, så är jag inte så sugen på det heller. Vi kan väl sammanfatta det hela med sällskapsspel, Miller-time, jogga bakis och titta på filmer med Ryan Reynolds i huvudrollen.
Idag var jag dessutom på "gruppcoachning" på arbetsförmedlingen. En ganska underlig men ändå rätt givande (på nå' jävla vänster) upplevelse.
Nästa måndag blir det Minifilmfestival i Frölunda Kulturhus, där El Hombre Lampara är en av de deltagande filmerna. Rekommenderas!
Jag har också utvecklat en lätt besatthet vid denna fantastiska låt! Heeelt underbar!
Se'n är det rätt gött att gå i Slottsskogen och lyssna på The Plan och annat höstigt och låtsas att man är i New York. Eller faktiskt acceptera att man är i Slottsskogen och ändå tycka att det känns rätt gött.
Jag ber om ursäkt för detta lätt ofokuserade inlägg och lovar att återkomma med det tunga artilleriet imorgon (eller nå'n annan dag).
Veckans lista
Idag så tänkte jag att vi gör en lista. För vad är väl egentligen bättre än en lista?

Men.

Topp 5: Överskattade saker (i allmänhet)
5. Mammas nya kille (radioprogram)
Nej, alltså, det är inte kul.
4. Annika Norlin
"Katten fick fyra fina ungar
Tre av dom dog och den fjärde heter Sam"

"Jag såg Kjell Höglund, jag önskar jag var han
Jag gick dit ensam"
Eller som Straight Guys hade sagt: Melodramatisk skitmusik, all denna låtsasclever förortstragik.
3. Sean Penns insats i Milk
Egeentligen har jag inget emot Sean Penn. Filmerna han regisserat är helt fantastiska. I U-Turn, The Game, Tolken och I am Sam är han riktigt bra.
Men.

Hur i helvete kunde Sean vinna en Oscar för sin insats i Milk!? När han tävlade mot Mickey Rourke! Frank Langella! Brad Pitt! Blir fortfarande arg bara jag tänker på det.
2. Meryl Streep (i största allmänhet)
"Världens bästa skådespelerska" skulle nog många säga. "Fruktansvärt enerverande" skulle nog jag säga.

... och slutligen:
1. The Simpsons
Är man som jag, ganska nördig och med en stor passion för komediserier, så förväntas man älska The Simpsons. Det är smockfullt av referenser över hela internet, i litteratur som jag gillar, fan överallt. JAG FÖRSTÅR INTE. VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA KUL!? Okej, de är gula (90-talsångest). Okej, de ramlar och slår sig. Se'n är det inte så jävla mycket mer. Simpsons är det mest överskattade som finns på denna jord.

Grattis Hugh Jackman, 41 år!
Upptäckte av en slump att allas vår hjälte Hugh Jackman fyller hela 41 år idag. Lustigt nog så såg jag ovetandes om detta på den första X-Men-rullen förut idag! Mitt undermedvetande visste alltså att det var läge att fira!
Hugh Jackmans namn stod som bekant på min studentmössa, så att jag beundrar mannen är knappast en hemlighet. Hugh har en karisma och coolhet som är omöjlig att lära sig: den är något man helt enkelt föds med.
Att fortfarande vara trovärdig som världens hårdaste snubbe, Wolverine, efter att ha utfört ett sång och dans-nummer utan dess like på Oscarsgalan är bara det en smärre bedrift.

Detta är Hugh Jackmans fem bästa filmer:
5. X-Men Origins: Wolverine
Jag är löjligt svag för X-Men-rullarna och Wolverine var allt jag hoppats på: En helkul actionrulle utan några hämningar.
4. X-Men 2
I X-Men 2 lyckades regissören Bryan Singer att överträffa ettan och göra en snudd på fantastisk superhjältefilm där Hugh briljerar.
3. Australia
Episk Australien-western av Baz Luhrman där det räcker att Hugh visar sig för att man ska få lite gåshud.
2. The Prestige
I The Prestige visade Hugh att han är mer än bara en cool snubbe: Han är också en grym skådis som med råge spelar ut Christian Bale.
1. The Fountain
Hughs insats i Fountain kan vara den bästa skådespelarinsatsen någonsin efter någon av Brads roller (såklart). Helt seriöst, Hugh i The Fountain är en snudd på religiös upplevelse.
Andra bra Jackman-rullar är såklart första X-Men, X-Men III, Swordfish och Deception. Gillar man Hugh är dessutom Kate & Leopold, Van Helsing och Trogen tjur sökes sevärda.
Fira med att se Hugh's redan legendariska Oscars-nummer:
Grattis, Hugh Jackman!
Andra bloggar som jag tycker är bra
Ja, alltså, det finns ju fler bloggar än min på internet. Så jag tänkte att jag lite käckt redogör för vilka som jag tycker är bäst. Eller, ja, bäst, de som jag följer helt enkelt. Det kanske finns bättre, vad vet jag? Ehe. Iaf.
Sigge kan vara den som bloggar på det mest underliga viset på denna listan. Det är en bra sak!
Max favoritbloggar:
Kändisskvaller med en ironisk nördtouch. Ungefär så bra som det kan bli. Angående David Letterman-skandalen:
"Haha, what a loser! He’s so p-whipped! People laugh at me because I’ve never had sex or kissed a girl or talked to a girl, but suddenly my crushing loneliness doesn’t look so bad! Oh … wait. No. No it still does"
På sistone har inläggen inte riktigt hållt klassisk Jotta-standard, men Jottas Gameplayer-blogg är ändå en humoristisk guldgruva.
Jotta bloggar om Eurovision 2008:
"CHARLOTTE, DU ÄR EN SÄKER FINALIST!
imorrn..
idag..
ska jag, jotta åkta till riga
=
Rösta på sverige i eurovision.."
idag..
ska jag, jotta åkta till riga
=
Rösta på sverige i eurovision.."
Syrran och Emilia är båda två språkligt begåvade unga kvinnor som ofta får till riktigt klatschiga blogginlägg. Givet stopp på blogg-turen.
Rebecca om de gamla grekerna: "Familjeförhållanden värre än Josef Fritzls barns"
Emilia om Polen: "Utöver tvillingarnas påtagliga festlighet på det tragikomiska planet är tenderar dock Polen att alltmer verka som ett enda stort statsvetenskapligt mörker"
En av de roligaste på internet. Simon om programmet Go' Kväll:
"Programmet gick ut på att Anna Book skulle ha en fiktionär middagsbjudning med fyra hittepågäster där Joachim Vogel (en man så menlös att han inte ens har en egen wikipediasida) programledde och Sarah Dawn Finer "underhöll". Det var prime time TV helt enkelt"
Förutom det kanske bästa bloggnamnet ever så bjuder billionaireboyclubs på klart festlig läsning.
Emmy träffar en man som frågar vilket land hon kommer ifrån:
"Jag blev lite till mig, fnittrade och svarade "Belgien", och fortsatte med att berätta att jag hade bott i Sverige i sju år och att jag tyckte att "det var ett jättefint land" Man bah LOL"
Emily kan vara den som använder ordet "festligt" mest i sitt bloggande, vilket alltså innebär en given plats på denna lista.
Ett randomexempel på detta:
"Jag har precis upptäckt det festliga programmet photoScape"
Sigge kan vara den som bloggar på det mest underliga viset på denna listan. Det är en bra sak!
Sigge stöter på motstånd i en fotoaffär:
"I vår fotoaffär framkallar vi bara bilder på leende barn, jo man tackar.
när jag blir stor ska jag bara framkalla bilder på ljust blurr.."
när jag blir stor ska jag bara framkalla bilder på ljust blurr.."
och slutligen:
Kommentarer överflödiga.
Mogis har bananbesvär:
"Innan showen så skalade jag bananen för att sedan äta upp den, men precis när jag ska ta en tugga så går bananen mitt itu, längst ner på skaftet och faller pladask i marken. Så himla himla snopet! Jag blev verkligen besviken. Hade verkligen velat ha den där bananens energi"
Nu har jag nog missat nå't men det var ett par favoriter iallafall!
Reflektioner angående sjätte Entourage-säsongen
Det finns mycket här i livet som jag gillar. Ja, det finns mycket som jag älskar till och med.
Men få saker älskar jag så mycket som Entourage = det bästa som hänt tv-serierna sedan tv-serien uppfanns.
För var annars kan jag få uppleva en smak av livet som jag själv vill leva mer än något annat? Var annars kan jag för en stund få känslan av att själv bo och arbeta i hjärtat av Hollywood?
Entourage är, ja, helt jävla fantastiskt. Nästan lite för bra. För när man väl sett Entourage ter sig andra serier som löjliga, ty inget känns så äkta som detta.
I somras så rullade som bekant den sjätte säsongen igång, och nu i söndags kunde man i USA bevittna det avslutande avsnittet av denna säsong. Är man lite kreativ går detta även att lösa i Sverige.
Säsong 6 är bra, såklart. Helt underbar. Det är Entourage, så det klart att det är fantastiskt.
Men det är också den svagaste säsongen av serien hitills.
Femte säsongen avslutades som bekant legendariskt i och med Martin Scorseses erbjudande om att filma med Vince. Tråkigt nog struntar man nästan helt i detta i säsong 6: visst pratas det om Scorsese-rullen, men vi får icke se något utdrag ur den (som man vanligtvis brukar få göra med Vince's filmprojekt), och Scorsese gör inte något mer gästspel. Vi får inte heller speciellt mycket input i Vince's nya projekt, en film om Enzo Ferrari. Det känns lite som att vi blir snuvade på allt gött rörande Vince's comeback efter allt slit i femte säsongen.
Istället blir det allt för mycket om E och hans förbannade privatliv och dejtande. Jag hade svårt för E till en början, men lärde mig ganska snabbt att acceptera honom. I säsong 6 blir det dock för mycket och jag får återigen svårt för den irländska ginger-dvärgen.
Så, för lite Vince och film och för mycket E's kärleksliv.

Ett par saker är i alla fall väldigt roliga med sjätte säsongen: Man har lagt mer fokus på Drama och, för en gångs skull, Turtle. Greppet att utforska Turtle mer fungerar utmärkt (precis som det gjorde i Saigon-episoderna). Sedan så är Ari förstås alltid Ari, och relationen till Lloyd ställs på svåra prov med underhållande resultat. Ari's kollega Andrew Klein tar måhända lite väl mycket plats, även fast han är rätt skön när han används rätt.
Kändisar då? Jorå, det är tätt som vanligt. 50 Cent, Marky Mark, Frank Darabont med flera dyker upp som sig själva. Peter Stormare är också med som nitisk säkerhetskille och vi får återse Malcolm McDowell som Ari's gamla fiende Terence.
Det bästa avsnittet på hela säsongen var finalen: Här har det blivit rejäl skärpning och avsnittet är verkligen minnesvärt. Inte minst Matt Damon är faktiskt jävligt rolig i rollen som överdrivet nitisk version av sig själv. Ari's "gevärseskapad" (ni som sett förstår) var dessutom bland det bästa jag sett!
Så, på det stora hela: På många sätt en säsong innehållandes en hel del besvikelser, men det är ju ändå Entourage. Så det är fortfarande bäst i världen.
Men få saker älskar jag så mycket som Entourage = det bästa som hänt tv-serierna sedan tv-serien uppfanns.
För var annars kan jag få uppleva en smak av livet som jag själv vill leva mer än något annat? Var annars kan jag för en stund få känslan av att själv bo och arbeta i hjärtat av Hollywood?
Entourage är, ja, helt jävla fantastiskt. Nästan lite för bra. För när man väl sett Entourage ter sig andra serier som löjliga, ty inget känns så äkta som detta.
I somras så rullade som bekant den sjätte säsongen igång, och nu i söndags kunde man i USA bevittna det avslutande avsnittet av denna säsong. Är man lite kreativ går detta även att lösa i Sverige.
Säsong 6 är bra, såklart. Helt underbar. Det är Entourage, så det klart att det är fantastiskt.
Men det är också den svagaste säsongen av serien hitills.
Femte säsongen avslutades som bekant legendariskt i och med Martin Scorseses erbjudande om att filma med Vince. Tråkigt nog struntar man nästan helt i detta i säsong 6: visst pratas det om Scorsese-rullen, men vi får icke se något utdrag ur den (som man vanligtvis brukar få göra med Vince's filmprojekt), och Scorsese gör inte något mer gästspel. Vi får inte heller speciellt mycket input i Vince's nya projekt, en film om Enzo Ferrari. Det känns lite som att vi blir snuvade på allt gött rörande Vince's comeback efter allt slit i femte säsongen.
Istället blir det allt för mycket om E och hans förbannade privatliv och dejtande. Jag hade svårt för E till en början, men lärde mig ganska snabbt att acceptera honom. I säsong 6 blir det dock för mycket och jag får återigen svårt för den irländska ginger-dvärgen.
Så, för lite Vince och film och för mycket E's kärleksliv.

Ett par saker är i alla fall väldigt roliga med sjätte säsongen: Man har lagt mer fokus på Drama och, för en gångs skull, Turtle. Greppet att utforska Turtle mer fungerar utmärkt (precis som det gjorde i Saigon-episoderna). Sedan så är Ari förstås alltid Ari, och relationen till Lloyd ställs på svåra prov med underhållande resultat. Ari's kollega Andrew Klein tar måhända lite väl mycket plats, även fast han är rätt skön när han används rätt.
Kändisar då? Jorå, det är tätt som vanligt. 50 Cent, Marky Mark, Frank Darabont med flera dyker upp som sig själva. Peter Stormare är också med som nitisk säkerhetskille och vi får återse Malcolm McDowell som Ari's gamla fiende Terence.
Det bästa avsnittet på hela säsongen var finalen: Här har det blivit rejäl skärpning och avsnittet är verkligen minnesvärt. Inte minst Matt Damon är faktiskt jävligt rolig i rollen som överdrivet nitisk version av sig själv. Ari's "gevärseskapad" (ni som sett förstår) var dessutom bland det bästa jag sett!
Så, på det stora hela: På många sätt en säsong innehållandes en hel del besvikelser, men det är ju ändå Entourage. Så det är fortfarande bäst i världen.