Okej, jag brukar försöka vara ganska ambitiös med den här bloggen, men ibland vill man ju bah köra en TANKE FÖR DAGEN!

Okej, drömmen om att bli den nya JW gick sådär. Sommaren är över och jag har aldrig tidigare haft såhär dåligt med pengar. 100 spänn. Resten av augusti. Och en dator att betala. Och hyra. Och mobilräkning. Och typ, mat, spårvagnskort... Nu ber vi till gudarna om att jobbsituationen löser sig inom kort.

Under tiden så kan vi roa oss med att rada upp alla roliga saker jag kan göra för mina 100 spänn. Lite som Fattaru gjorde i sin fantastiska låt med namn just, 100 spänn.




I ALLA FALL! Något av dessa roliga alternativ har jag framför mig:

* Tanka på Västtrafikkortet med 100 spänn
* Två filmer för 99 på Ica, unna mig tuggummi för sista kronan
* Köpa 10 paket snabbmakaroner på Willys (extrapris nu!)
* Tre öl på andralång, plus några snälla drickskronor
* Gå på bio och se den nya Jason Bateman-filmen
* Köpa årskort på Stockholms Etnografiska Museum
* Plusmeny på McDonalds, inklusive dippsås och någon god efterrätt
* Gå på loppmarknad och fynda tio Henning Mankell-böcker
* Gå in på en klubb
* Skänka pengarna till välgörenhet
* Använda som toalettpapper, för att i alla fall få den där rika känslan
* Investera i nio stycken Kung starköl, unna mig tuggummi för sista kronan
* Köpa fyra trisslotter och hoppas på det bästa
* Gå till Göfab-tian och köpa tio roliga actionfigurer ifrån 1995.
* Resa till Skövde, tur och retur (men då får jag ha tur med SJ-priserna!)
* Bjuda en miljonär på en drink, hoppas på att han/hon tar mig som sin nya boytoy
* Gå på Liseberg och lyssna på Sven-Bertil Taube
* Teckna en trenummersprenumeration på herrtidningen King

Kom gärna med fler roliga förslag!!!

Efter ungefär ett halvårs laddande var det slutligen dags: Kanye West på Way out West. Natten till lördagen sov jag tre timmar. Vaknade klockan 9 på morgonen (ja, jag var uppe till 6) och kunde inte somna om. Nervös, laddad, spänd, orolig. Tänk om jag skulle vara för trött på kvällen? Ha druckit för mycket? Tänk om jag skulle bli otaggad någonstans längs dagens gång? Vi snackar trots allt om min absolut största idol här i livet, mannen vars musik har betytt mer för mig än i princip någonting annat (undantaget de bästa filmer jag har sett). Jag skulle aldrig förlåta mig själv ifall jag skulle missa det.

Entourage och dusch, käka lite frukost. Trött men något mer säker på att dagen nog skulle gå i lås ändå. Kollade lite Kanye-klipp på youtube. Blev taggad som fan. När sedan Simon, den andra halvan av denna blogg, anlände till Linnéplatsen så kändes läget lugnare. Vi lyssnade på Filip och Fredriks sommarprat ifrån 2007, jag drack Miller och livet kändes bra igen. Simons kusin med entourage joinade oss, vi shottade och var på topp. Wiz Khalifa inne på festivalområdet blev en fin förfest. Ett barbesök på Linnégatan, ytterligare några shots. Laddad. Vi mötte upp Dean och ställde oss framför Kanye-scenen ungefär 50 minuter innan han började. Det var redan smockat. Vi trängde oss så långt fram det gick, vilket inte var det lättaste. Till slut fick vi en bra plats. Inte allra längst fram, men tillräckligt. Alla besvikna känslor över att inte stå vid staketet övergick dock snart...

Opera-delen av H.A.M. sätter igång. Scenen fylls av dansare, en fet ljusshow, ett skynke rivs ner och avslöjar scendekoren. Men var är Kanye? Plötsligt övergår introt till Dark Fantasy. "Can we get much higher" dånar ut i högtalarna. Rök börjar spruta i publikhavet, och utan att någon förstår hur fan det gick till, höjs Kanye upp på en gigantisk kran, mitt ur denna rök. I princip precis där vi står. "Everybody put your motherfucking hands in the air!" skriker han, samtidigt som den fantastiska låten drar igång.



Jag förstår här att jag aldrig behövt vara orolig. Detta blir den utan tvekan den bästa konsert jag någonsin sett. Inte bara den bästa konsert, utan också en av de absolut fetaste upplevelserna i hela mitt liv. När Kanye river av gamla och nya hits, Jesus Walks, Diamonds are forever, Heartless, Stronger, Power, Touch the sky, Love lockdown... När han autotunar loss, blir konstig och personlig, precis så som man vill ha honom. När han mitt i allting uppfattas som en sympatisk och fin kille, som alltid har brunnit för musiken och ingenting annat. Jag kan inte med ord uttrycka hur det var att återigen få se denna man, som i min bok är själva definationen av fantastisk. JA, han har hybris, storhetsvansinne, han är galen och konstig, gör precis vad som faller honom in. Men det är också DÄRFÖR som han kan bygga upp en konsert i tre akter, ha 15 balettdansare på scenen, spela Chariots of fire, höja upp sig själv på en kran, skjuta fyrverkerier stup i kvarten, låta gnistor regna över scenen, ha en lasershow, massa rök och allt vad man kan föreställa sig. Det är därför han är Kanye, och det är därför jag älskar honom.



Runaway, Lost in the world och Hey Mama avslutar det hela, och Kanye ställer sig därefter och bugar inför publiken. Arnar och Rebecca ringer. Arnar har gråtit sju gånger, Rebecca är lyrisk och håller konserten högre än varenda Håkan-konsert hon någonsin sett. De köper varsinn Kanye-tshirt. Stockholmarna, ingen av dem världens största Kanye-fan, är också överlyckliga. Tycker att det var fantastiskt. Det kunde inte vara bättre. Kanye-efterfesten pågår till halv sju på morgonen, och på söndagen infinner sig en stor tomhet. Samtidigt kan jag inte vara annat än vara hur jävla nöjd som helst. För det blev allt som jag ville, och mer. Inga betyg räcker till.

Att Aftonbladet och Expressen sågar mr West, att många tycker att det var värdelöst, kan jag inte förstå. Samtidigt får man väl inse att ett sådant geni som Kanye alltid kommer att splitta publiken i två läger. Jag vet i alla fall att jag, och många med mig, tycker att det var en helt sjuk och samtidigt fruktansvärt vacker show.

Den hemliga historien av Donna Tartt

(snart kommer en ny kiosklitteratur, oroa er inte)

Sommaren rullar på, jag knegar i kiosken och lever "paycheck to paycheck". Såhär kan det se ut!

När man ibland slås utav tillvarons meningslöshet, när man har spenderat ett antal dagar med att enbart se på film och dricka alkohol, när den stundtals AVGRUNDSLÖSA tristessen knackar på dörren... När man blir överlycklig av EN facebookhändelse! VAD gör man? Man försöker naturligtvis fokusera all dålig energi på ett jävla BLOGGinlägg. "Barn av vår tid" osv. Skit samma. Så kan det vara!

Årets hittills bästa låtar:

Jag mår illa, vill spy, gråta och vet samtidigt inte någonting om hur fan jag ska reagera. Lägga in en Norgeflagga i min facebook-profil, göra ett argt twitterinlägg, prata om hur hemskt det är och så vidare. Allt känns ovärdigt och löjligt. Är man ens berättigad att yttra sig? Kan man ens greppa detta? JA, självklart händer hemska saker varje dag (Fredrik Virtanen och Cissi Wallin yttrar sig "intelligent" om detta på twitter), men är det så jävla konstigt att det känns extra nu?

Livet deluxe av Jens Lapidus

 

 

Jag älskar Jens Lapidus. Både Snabba Cash, Aldrig fucka upp och Gängkrig 145 är enligt mig jävligt, jävligt bra. Speciellt då Snabba Cash, som verkligen är bland de fetaste läsupplevelserna i mitt liv.

 

Enligt Lapidus själv är Livet deluxe den avslutande delen i berättelsen om Jorge, JW, Mahmud, Radovan och resten av gänget. Det känns såklart tråkigt. Samtidigt, visst. Man kan väl inte köra på i samma stil för alltid.

 

För visst är det samma stil som gäller även här. Tre huvudkaraktärer: Martin Hägerström, känd ifrån Gängkrig 145. Martin är en polis som går undercover för att sätta dit JW. Sedan har vi Natalie, dotter till juggebossen Radovan. Och, till min stora glädje, Jorge! J-boy, Jorgelito, Jorge Royale, Rymmarn… Allas favoritlatino ifrån Snabba Cash återvänder äntligen, efter sin korta cameo i Aldrig fucka upp. Inte helt oväntat är det hans del som är överlägset bäst i Livet deluxe.

 

Inte för att det är något fel på de andra. Man kan dock fråga sig ifall Lapidus blivit lite smått PK: Hägerström är bög, Natalie är bokseriens första kvinnliga huvudperson. Framförallt Natalie tycker jag är en riktigt cool karaktär. Att ha med en polis som en av huvudpersonerna, Hägerström, kan stundtals kännas lite sådär: jag föredrar skildringen av de på andra sidan lagen. Dock är hans undercoveruppdrag och relation till JW väldigt spännande.

 

JW, ja. Gestaltad av Kinnaman i Snabba Cash the movie. En av huvudrollerna i bok nummer ett. Här finns han med mest i bakgrunden – han är en av bokens absolut viktigaste karaktärer, men samtidigt får man aldrig följa berättelsen ur hans perspektiv. Det är lite synd, för alla som läst Snabba Cash vet att han är en väldigt intressant och skön lirare som man inte kan låta bli att älska. Ändå kul att återse honom. Vi får även återse Mahmud, sjukt skön kille ifrån Gängkrig och Aldrig fucka upp. Här är han en av Jorges tightaste polare och har en ganska stor roll.

 

Boken har vissa brister. Ibland blir det överdrivet mycket tjöt om pengatvätt. Det är intressant, men blir lite för mycket. Lapidus refererar också två gånger till sina egna verk (Hägerström går på bio och ser en trailer för Snabba Cash 2…). Det är rätt töntigt, och passar man sig inte noga kan man ha en ”Julia Roberts i Oceans 12”-situation…

 

Men det är ändå förbannat bra. Spännande, välskrivet, grymma karaktärer och en tät story. Speciellt bokens sista 100 sidor är så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

 

Jag hoppas ändå att J-lassen (Jorge använder ”Lasse” istället för ”Svenne”, väldigt roligt) återvänder till den här världen och dessa karaktärer någon mer gång, även om han kanske behöver en liten paus nu. Livet deluxe belönas med fyra starka Jorges utav fem möjliga.

 

Bästa karaktär: Jorge

Minnesvärt ögonblick: Jorges flykt över taken…

 

 

Mystic River (Rött regn) av Dennis Lehane

 

Ok, lite kortare om denna: Tragisk men spännande dramathriller ifrån Boston. Finns en bra filmatisering av Clint Eastwood. Väldigt gripande, välskriven och bra på de flesta sätt. Men man blir lite irriterad på hur en av huvudpersonerna hatar hiphop och hur Lehane verkar tro att tvspel skapar mördare. Bortser man från detta, och ifrån vissa lite väl känsloladdade möten mellan man och hustru, har boken inte många brister.

 

Fyra Kevin Bacon utav fem möjliga

 

 

Bästa karaktär: Sean Devine

Minnesvärt ögonblick: ”Look into my eyes…”

Jag arbetar numera i Kiosken i Gårda Brygga. Fett nice sommarjobb. Men när det är dåligt väder, kommer inga kunder. Jag har inget internet där. Då blir det till att läsa, och det är ju gött så sett. Dessa böcker har avklarats hittills (detta kommer bli ett stående inslag under sommaren, vill jag tro):

Efter ett par seriösa inlägg slår jag idag till med något mer typiskt för denna blogg. Jag kom nämligen att tänka på hur en film om Sveriges riksdag, som den ser ut idag, skulle se ut. Jag menar, amerikanarna gör sånt här hela tiden. Här är ett par castingidéer:

Frank Lapidus vaknade med ett dunkande huvud. Helvete. Han hade gjort det igen. Skämt ut sig inför sin dotter, uppfört sig som en gammal alkis. Han visste ju bättre. När hans föräldrar hade ansträngt sig så. Varför kunde inte han? Varför blev det såhär varenda förbannade gång? Han skulle be om ursäkt till Olivia. Skulle böna och be. Berätta om sitt nya jobb, om hur han skärpt sig, inte söp lika hårt och om hur han hoppades att hon någon gång skulle kunde förlåta honom.

Han gick ner till matsalen och möttes utav sin mor, som dukade fram en ordentlig frukost. Olivia och Chris hade inte gått upp ännu. Pappa tittade på morgonnyheterna. Det blåste fortfarande utomhus, men det verkade ändå lugnare än igår. Frank såg ut igenom ett fönster. Såg ut som dagen efter katastrofen, ungefär.
– Jag går bara ut och hämtar tidningen, sa hans mor. Slå dig ner du så länge!

Frank hällde upp en stor kopp kaffe. Han tog en klunk. Gott. Tog en klunk till.
Då satte han i halsen, för han blev plötsligt livrädd. Ett skrik som kändes i hela kroppen ekade igenom huset. Ett kvinnoskrik, ett skrik som signalerade absolut livsfara, absolut panik. Frank reste sig snabbt, sprang mot dörren och sin mor. Elsa slutade inte skrika, Frank sprang fram för att lugna henne, mon hon bara fortsatte. När han hyssjade och lugnade, så reste hon handen och pekade. Hade Frank inte varit så bakfull hade han också skrikit.

Där, mitt på deras tomt, låg grannen Westerlund på mage. Han hade inga kläder på sig, och under honom spred sig en pöl av blod. Men det var inte det värsta. För i gubbens rygg, i hans kött, hade någon karvat ut någonting. Frank gick närmre och såg att det var en gigantisk trea. En trea inristad i en människas kött. Frank hejdade en kväljning och skrek.

– Ring polisen, fort som fan! Westerlund är död och det ser ut att vara något slags jävla ritualmord!

-

Det var det sista jag har skrivit. Det blir ett sommarprojekt att färdigställa denna roman! Får se hur det går. Hoppas ni gillade det!

 

Missade du del 1? Här är den.

Ljudet av åska, del 2

“And I heard a voice in the midst of the four beasts, and I looked and behold: a pale horse. And his name, that sat on him, was Death. And Hell followed with him” sjöng Johnny när Frank bromsade in framför sina föräldrars ståtliga herrgård. Namnet Lapidus stod i stora bokstäver på den påkostade grinden. Frank tog ett djupt andetag, och gick in på gården. Efter bara några meter hördes en dundrande stämma strax bakom honom.

 – Frank! skrek rösten. Ska du inte hälsa på din gamla granne?
På andra sidan grinden stod en korpulent man i 70-årsåldern. Det var Westerlund, en fiskargubbe som bott granne med familjen Lapidus genom alla år. Frank upptäckte till sin förvåning att han var glad att se gubben.
 – Tjenare Westerlund, sa Frank och tog i hand. Det var inte igår du. Vilket väder vi har fått.
 – Jomen visst. Har du kört ända ifrån Göteborg i den här stormen? svarade gubben, men fortsatte utan att invänta svaret ifrån Frank. Du ser gammal ut, grabben. Jag minns det som igår när du sprang omkring här i området och levde rövare.
 – Tiden går fort. Fyllde 45 för ett par veckor sedan.
 – Det var som fan du. Nej, du ska få gå in till familjen din, de väntar väl på dig.

Med tunga steg gick Frank den lilla stenstigen mot familjesammankomsten. Dörren till herrgården öppnades, och Frank möttes av en gammal man iförd proper kostym. Man kunde tydligt se att han varit mycket stilig en gång i tiden, och i de klara ögonen fanns fortfarande en lyster som Frank själv saknade.
 – Min son, sa Franks far. Vad härligt att se dig.

Henrik och Elsa Lapidus fick sällan besök av sin son numera. Därför hade de ikväll verkligen ansträngt sig. Modern kramade om honom, fadern bjöd raskt på ett glas whiskey. De frågade om jobbet, om hur livet var inne i staden. Frank såg att de försökte. Han svarade så gott han kunde på deras frågor, höll god min och skålade. När skulle Olivia komma egentligen?
 – När ska du klippa dig, Frank? frågade hans mor Elsa och tog i hans hår, som började bli lite halvlångt.
 – Låt grabben ha håret som han vill, Elsa, sa då hans far Henrik i en skämtsam ton.
 – Vilka mer är det som kommer?
 – Olivia och hennes kille är påväg, sa Elsa. Sedan så skulle kanske din kusin titta in lite senare. Ni brukade ju ha så kul tillsammans, eller hur?

Lagom till middagen bankade det på dörren. Elsa öppnade, och kvittrade glatt när hon såg Olivia och hennes nya kille Chris. Frank blev som vanligt chockad över hur vacker hans lilla flicka hade blivit. Han blev också ledsen när han såg henne, för han förstod hur mycket han hade missat, han förstod hur hon kände. Hon log ändå när hon såg honom. Kanske hade de någonting kvar, någonting som kunde räddas. Frank hoppades det, och lovade sig själv att försöka uppföra sig som en trevlig pappa under hela kvällen. Göra ett bra intryck på Chris. Få Olivia att förstå att han hade ändrat sig.

Det serverades oxfilé med klyftpotatis. En klassiker i Lapidus-sammanhang. Alla njöt av det möra köttet, och middagen förflöt relativt smärtfritt. Chris verkade skeptiskt emot Frank, men det struntade han i och frågade killen lite artiga frågor. Han skötte sig, var en bra pappa, var trevlig mot sina föräldrar. Henrik bjöd på mer whiskey. Frank började känna sig glad, lite snurrig, men glad. Det här gick ju jättebra. Han ursäktade sig för att gå på toaletten, drack lite ur fickpluntan.

– Det regnar fortfarande, sa Olivia när han kom tillbaka.
Hon såg på honom med förakt i blicken. Frank skrattade åt hennes kryptiska kommentar, serverade sig lite mer whiskey och lutade sig tillbaka i stolen. Plötsligt började porslinet i Elsas finskåp att skaka. Ett ljust sken flammade upp strax utanför fönstret, och snart mullrade det så att de fick hålla för öronen.

Det fortsatte att åska och blixtra i flera timmar, och det blåste så hårt att Frank var rädd för att ett träd snart skulle krossa hela huset. Och det regnade, regnade och regnade. I takt med att ovädret ökade, blev också deras sammankomst stelare. Frank hade börjat bli full. Olivia tyckte att hennes pappa var jobbig och patetisk. Elsa och Henrik försökte hålla skenet uppe, men hade svårt att rädda situationen. De pratade på lite med Chris, men han verkade ganska ointresserad. Han skyllde på att han inte förstod svenskan så bra.

Efter kaffet var det ingen som orkade försöka längre. Alla skulle bli tvungna till att övernatta, för i den här stormen gick det inte att köra någonstans. Olivia och Chris fick det stora gästrummet på tredje våningen, Frank fick det mindre på våning två. Han hatade det rummet. Hatade de fula porslinsfigurerna och den äckligt ljusblåa färgen. Han sluddrade fram ett godnatt till sin familj, och föll sedan ihop på sängen. Olivia tittade på sin far, och en tår föll sakta ner för hennes kind.

Fortsättning följer

Följande är den första delen av inledningen på en "spänningsroman". Detta är en skoluppgift. Diggar ni det? Då kan jag posta fortsättningen med (delar upp postandet så att ni inte får en megassupertext liksom).

Jo, jag utlovade faktiskt en lista över de fem sämsta sitcomkaraktärerna för ett tag sedan. Här kommer den!

Jag vill idag "sätta fingret på" (som det så fint heter) ett aktuellt fenomen.

"Fan va' jag hatar Justin Bieber"

Detta kan vara en av fraserna jag hör mest i det svenska språket. Den, och typ "Vilket fint väder", "Vad gott det ska bli med lite mat" och "Bra, själv då?". Ett Justin Bieber-hat sprider sig som en löpeld genom landet falukorv. Förr all del även i andra delar av världen.

Varför, kan man fråga sig. Justin Bieber är en skön kille med fin röst. Han tilltalar framförallt flickor i de yngre tonåren. Han sätter hjärtan i brand och säljer som smör i solsken. Hans frisyr är den hetaste frisyren sedan typ, "the Rachel". Baby var ju en go låt. Samarbeten med Usher och Ludacris. Varför allt detta hat?

Jo, det är ju någonting med dessa tonårsflickor. Jag menar, hur jävla ofta har vi inte hört om hur katastrofalt dålig Twilight-serien är? Twilight-fansen måste ju liksom tillhöra precis samma målgrupp som den Justin Bieber har. De möts ständigt av inkompetenta människor som försöker spela smarta. De ska ständigt klargöra hur sjukt dåliga filmerna och böckerna om Bella Swan och glittervampyren Edward är. Nu har Twilight-hatarna fått ett nytt populärkulturellt fenomen att sätta tänderna i: Bieber. Och som de gläds! Hallelujah!

För finns det något lättare än att förlöjliga en artist som Justin Bieber? Eller en bok som Twilight?

Nej, det finns det inte. Ni är inte smarta och coola för att ni hatar. Det är snarare ni som följer strömmen, ni som sällar er till massan av bräkande får som inte tänker själva.

Sedan ses det bland intellektuellt lägre stående som "lite smart" att dissa Justin Bieber. Det är precis samma människor som säger "Håkan Hellström? Pfft! Han kan ju inte sjunga!". Det är sättet de säger det på som gör det. Ett sätt som signalerar att man är lite bättre, förstår lite mer och verkligen kan sin musik.

Om man sedan tittar längre in i dessa personers hjärnor så förstår man såklart att de inte kommit fram till någonting själva. De har lyssnat på vad andra sagt, andra korkade människor. På så vis har dumhet blivit normen för en hel generation.

Jag då?

Jag gillar Justin Bieber. Han verkar ganska snäll, han gör trevlig popmusik och han har till råga på allt gjort en låt med Kanye. Se där ja.

/Max

(dessutom så gillar jag Friday med Rebecca Black)

Jag vill börja med att tacka min nye kollega Simon för två fina listor - fortsätt i den stilen!

Idag tänkte jag dock inte göra en lista, utan istället prata (skriva) lite om allas våran favoritdoktor Dr Dre. Jag är väl personligen inte världens största Dre-expert, och Simon är ett större fan än jag. Jag diggar i alla fall Dre's produktioner till Eminem, och han har helt klart gjort många sjukt feta låtar på sina två soloplattor. Han är en ikon inom hiphop, den moderna hiphopens stamfader och en kille som man alltid är nyfiken på.

Hans tredje platta Detox har som bekant varit på gång i 100 år. Den har skjutits upp gång på gång och när The Game rappade "I just might put out detox myself" trodde man nästan på honom.

Nu händer det dock äntligen saker i Dre-fabriken. Två singlar har släppts, och en tredje har läckts ut på internet.

När jag först hörde den andra singeln, I need a doctor, så avfärdade jag den som en Love the way you lie-kopia. Jag tänkte att Dre hade tappat det, att han försökte låta för mycket som dagens singalong-hiphop. Videon var iallafall fet.

Efter ett par lyssningar till så kan jag ändå inte låta bli att älska I need a doctor. Det är faktiskt en fetare låt än Love the way you lie, refrängen sitter där den ska och produktionen är vass. Det som lyfter låten ifrån att bara vara ännu en schysst radiohiphop-dänga är framförfallt texten.

Dr Dre och Eminem är en av världens bästa duos, och i låtar som Guilty conscience, Forgot about Dre och Old time's sake kompletterar de varandra på ett strålande sätt. Det fina är att texten i I need a doctor nästan uteslutande handlar om deras relation. Det är guy love helt enkelt, på ett hårt hiphop-vis.

När Eminem rappar "And I don't know if I was awake or asleep when I wrote this, all I know is you came to me when I was at my lowest, you picked me up, breathed new life in me, I owe my life to you" ryser jag. När han fortsätter med "You're supposed to fucking be my mentor, I can endure no more, I demand you remember who you are -  It was YOU, who believed in me when everyone was telling you don't sign me" ryser jag ännu mer.

När sedan Dre vaknar till liv i den tredje versen så kommer låtens absolut bästa lines: "But they just left, they said they was riding to the death, but where the fuck are they now? Now that I need them, I don't see none of them, all I see is Slim. Fuck all you fair-weather friends, all I need is him". Schuuukt.



Helt plötsligt är jag sjukt taggad på Detox. Om skivan håller samma klass som singlarna så måste jag nog hålla med Dre's avslutning i I need a doctor: "One more CD and then I'm packing up my bags and as I'm leaving
I'll guarantee they scream 'Dre don't leave us like that man' ".

Kolla in videon!

/Max